SONDERA

3 sånger 120201

2012-02-01T16:01:00.000+01:00

1. Most Valuable Players - A Hint

2. R Kelly - Share My Love

3. Tenniscoats - Papaya

Läst

2012-02-01T14:13:00.000+01:00

0101 - Hergé - Den svarta ön - 3 - serie
0101 - T.S. Eliot - Det öde landet - 5 - poesi
0102 - Hergé - Kung ottokars spira - 3 - serie
0102 - Ida Linde - Maskinflickans testamente - 3 - poesi
0102 - Ida linde - Om jag glömmer dig blir jag en annan - 2 - prosa
0103 - Hergé - Tintin i tibet - 3 - serie
0105 - Nina Bouraoui - Våra kyssar är avsked - 2 - prosa
0108 - Ernesto Sabato - Tunneln - 4 - prosa
0108 - Hergé - Blå lotus - 3 - serie
0108 - Aase Berg - Liknöjd fana - 2 - poesi
0113 - Witold Gombrowicz - Trans-atlantic - 3 - prosa
0117 - Hergé - De sju kristallkulorna - 3 - serie
0120 - Frank Miller/Klaus Janson - Daredevil, Gangwar - 4 - serie
0122 - Lars Gustafsson - Förberedelser till flykt - 4 - prosa
0130 - Joar Tiberg/Yokoland - Hej rädd - 3 - bilderbok
0201 - Johan Jönson - med.bort.in - 4 - poesi

3 sånger 120131

2012-01-31T18:11:00.006+01:00

1. Mandy More - God Only Knows

2. The Walker Brothers - The Electrician

3. Noel Harrison - The Windmills Of Your Mind

Increasingly Absorbed In His Own World

2012-01-29T22:48:00.000+01:00

The Caretaker (eller James Kirby som han egentligen heter) har alltid varit en mästare på titlar. Hans senaste skiva Patience (After Sebald) är inget undantag: Everything Is On The Point Of Decline, As If One Were Sinking Into Sand, Approaching The Outer Limits Of Our Solar System, When The Dog Days Were Drawing To An End, A Last Glimpse Of The Land Being Lost Forever etc. Vem vill inte lyssna på den skivan? Har man följt Kirby ett tag så känner man igen sig (både när det gäller musiken och när det gäller titlarna). Kirby har enträget, i snart femton år nu, mutat in sitt alldeles egna musikaliska område. Vet inte hur det är för någon som aldrig hört hans musik men får för mig att man någonstans förstår vad det handlar om bara genom att läsa detta, vad det är som de olika sångerna heter. Förra skivan, An Empty Bliss Beyond This World: All You Are Going To Want To Do Is Get Back There, The Great Hidden Sea Of The Unconscious, I Feel As If Might Be Vanishing, Bedded Deep In Long Term Memory etc. Skivan innnan det, Persistent Repetition Of Phrases: Past Life Regression, False Memory Syndrome och min favorit Unmasking Alzhiemer's etc. Möjligen är jag orättvis mot Kirby, alla hans skivor har sitt eget tema och sin egen form, ändock tycks de alla på ett så självklart vis höra hemma i The Caretaker och Kirbys alldeles egna musikaliska universum. Han är något så ovanligt som en helt unik artist med ett helt eget uttryck, en helt egen vision. Exakt vad det är som han vill berätta för oss är det tur nog lite svårare att säga. Man måste nog helt enkelt lyssna.

Kirby gör också musik under många andra namn, vanligen kanske som Leyland Kirby, men på Discogs finns minst ett tiotal andra listade. Kirby har sålt och delat ut sin musik, på vanliga cds, på sin hemsida, som limiterade vinyler, i konstiga påkostade boxar. "If somebody purchases something of mine digitally or physically, I see it more than ever as them connecting with me directly. I am aware that anyone could find the same tracks which I’m selling somewhere else online for free. Those who go that route still connect with it, and may in the future feel moved enough to support my work financially. As long as people listen, either legally or illegally, as creative people we are winning." sammanfattar han sin filosofi i en text i The Wire. Också detta är en viktig del i att förstå artisten James Kirby (eller The Caretaker eller Leyland Kirby eller...).

Musiken och skivorna kommer några stycken om året, låter inte alltid så olika de som kom året innan eller de som kom för fem år sen. Allt hör ihop, allt kan blandas ihop, kanske glömmas, förhoppningsvis återupptäckas. Vilket väl mycket också är vad det handlar om. Gamla röster, gångna tider, allt kommer tillbaka, sånger, pianon, melodier, dränks i brus och återuppstår ytterligare en gång osv. The Sound Of Music Vanishing heter en låt på Sadly, The Future Is No Longer What It Was (som Leyland Kirby). Men några spår senare påminner han oss: Memories Live Longer Than Dreams och No Sense In Fooling, We’re Covered In Dreams.

Att sedan senaste skivan Patience (After Sebald) också är soundtrack till en dokumentär om författaren W.G. Sebald är ytterligare en bonus, ytterligare en ledtråd. På många sätt rör de sig i samma områden, Sebald och Kirby. Kampen och fixeringen vid minnena och glömskan, bortträngningarna, drömmarna, minnen av drömmar, tankar och redogörelser av minnen av drömmar osv. Eller som Kirby kallar några av de avslutande spåren på skivan: I Have Become Almost Invisible, To Some Extent Like A Dead Man, No One Knows What Shadowy Memories Haunt Them To This Day, Increasingly Absorbed In His Own World

Ohayo - The State We're In

2012-01-20T10:51:00.000+01:00

Samma musikaliska sfär som Tape, för den oinvigde närmast omöjligt att höra någon skillnad. Delvis samma gruppmedlemmar. Behöver man verkligen Ohayo? Tape som jag alltid gillat, men som också kanske hade sin höjdpunkt på album som Rideau och Milieu för en fem, snart tio år sen. De sista åren, de sista skivorna har kanske inte varit jättespännande, jätteintressanta. Ändå lyssnar jag på Ohayo, igen och igen. The State We're In är inte heller jättekul eller jättespännande, dock väldigt bra. Electronica not electronica, ett jazzrockband som sakta, sakta nästan stillastående målar upp svävande melankoliska stämningar, med en liten, liten nyans av annalkande storm.

Precis så som en vardagsförmiddag ter sig för den som av någon anledning sitter hemma själv och dricker sitt förmiddagskaffe. Arbetslös, sjukskriven eller föräldraledig. Snön faller sakta över en öde parkeringsplats. Oups, fyrtio minuter har gått, musiken tystnar. Dags att bege sig ut en sväng.

Randomwalkingsoundtrack 1/18/12

2012-01-18T15:34:00.003+01:00

1/18/12 1:46 PM The Great Advantage Of Being A 2:09 e.e. cummings Read by Author

1/18/12 1:49 PM Miserere Mei, Deus 3:29 Nico Muhly Seeing is Believing

1/18/12 1:51 PM Underwater Pries 2:09 The Focus Group Sketches And Spells

1/18/12 1:53 PM Verberations Exp. 1:56 The Focus Group Sketches and Spells

1/18/12 1:58 PM Far Off Things 4:35 Belbury Poly The Willows CDR

1/18/12 2:02 PM swim good 4:17 frank ocean nostalgia/ultra

1/18/12 2:04 PM Midnite Crimes 2:05 Sand Circles Midnight Crimes

1/18/12 2:08 PM Leaves are dancing 3:14 Eyeless in Gaza Rust Red September

1/18/12 2:17 PM For Christine Jennings 9:05 Terry Jennings Lost Daylight

1/18/12 2:25 PM Winter Trees 8:35 Terry Jennings Lost Daylight

1/18/12 2:29 PM Corner of Dusk 3:54 Eyeless in Gaza Rust Red September

1/18/12 2:30 PM Corn Holes 0:56 The Focus Group Sketches And Spells

1/18/12 2:35 PM Sketch 5 4:58 Tim Hecker Dropped Pianos

1/18/12 2:38 PM Who (Will Take My Place) 3:18 Scott Walker Scott Sings Songs From His TV Series

1/18/12 2:42 PM Afternoon Tea 3:27 The Kinks Something Else By The Kinks

1/18/12 2:46 PM Monstroon 4:27 Belbury Poly The Willows CDR

1/18/12 2:50 PM there will be tears 3:15 frank ocean nostalgia/ultra

Musiken som slumpades fram under en 8-9 km lång promenad från Plattan till Aspudden. En sån här nästan perfekt slumpmässigt framtagen spellista. Låtarna passar ihop plus att dom sätts ihop på ett nytt sätt: e.e. cummings och Nico Muhly, Belbury Poly och Frank Ocean, Eyeless In Gaza och Terry Jennings etc. Och helheten blir plötsligt lite större än de enskilda delarna... Bäst? e.e. cummings - en poet som jag verkligen, verkligen älskar men aldrig riktigt gått ner i, tror att det kan bli ändring på det i vår. Älskar också verkligen Nico Muhlys skiva från förra året, barockklassiskt rakt in i 2011, sorgsen musik, tung ändå fjäderlätt som jag kan spela hur mycket som helst. Frank Ocean-skivan gillade jag när jag började lyssna i somras, men tror aldrig det i mina öron låtit lika bra som under denna promenad. Ändå inte riktigt min tekopp... Terry Jennings lyriska piano är en fröjd, Eyeless In Gaza tröttnar jag aldrig riktigt på. Men bäst är kanske ändå The Kinks. Something Else By The Kinks är en av mina favoritskivor överhuvudtaget, Afternoon Tea en outbytbar del av den kakan. Här fint inklämd mellan en lättlyssnad Scott Walker och spöklika Belbury Poly, på något sätt är de släkt med dem båda.

20 låtar för fredagen den 13

2012-01-13T19:17:00.000+01:00

Congoman 5:52 The Congos Arkology [Disc 3]
Solar Drums 2:30 Sun Ra & His Solar Arkestra Art Forms Of Dimensions Tomorrow
Stillness 5:55 Nest Body Pilot
Sketch 2 3:23 Basil Kirchin Charcoal Sketches. States Of Mind
No man's land 9:07 Tangerine Dream Deutsche Elektronische Musik: Experimental German Rock And Electronic Musik 1972-83 pt.2
Step Pattern (feat. Vernon Hill) 3:08 Andres II
There's a Small Hotel 5:53 Dorothy Ashby In A Minor Groove
It's You 3:28 Jonathan Richman and The Modern Lovers It's Time For
Apathy 4:45 Urban Tribe Loyal Opposition EP
The Magic Place 3:51 Julianna Barwick The Magic Place
Cantelowes 6:58 Toumani Diabaté The Mandé Variations
Nite Flights 4:25 The Walker Brothers Nite Flights
Borgo 8:52 Komeda Pop På Svenska + Plan 714 Till
Lost In The Stars 4:21 Scott Walker Scott Sings Songs From His TV Series
Harbor Lights 5:59 Boz Scaggs Silk Degrees
Waterloo Sunset 3:16 The Kinks Something Else By The Kinks
The Queen Speaks 3:07 Moon Wiring Club A Spare Tabby At The Cat's Wedding
Vasco Da Gama 3:41 Felt The strange idols pattern and other short stories
So Close 12:40 Hauschka Youyoume
Daylight ends 3:02 Snails 7"

1:44:03 total time

Happy Birthday Scott!

2012-01-10T19:09:00.001+01:00

Igår fyllde Scott Walker 69 år, dagen innan fyllde Bowie 65. Två av de senaste århundradets allra största popstjärnor. Bowie mer i det allmänna medvetandet, Scott mer för en trots allt rätt stor skara hängivna fans. Kan verkligen Scott mäta sig med Bowie?, kanske någon frågor sig. "Scott är förmodligen den mest enastående rösten i pophistorien. Det har han alltid varit. För mig har han varit den största förebilden av alla, min idol. Det finns ingen som ens varit i närheten av hans sångröst.", svarar Bowie själv (i en fin gammal intervju i Pop från mitten av nittiotalet, som du hittar här.). Själv älskar jag dem båda. Scott har dock betytt mycket, mycker mer för mig personligen. Scott 1-4 från sextiotalet och Tilt och The Drift från nittio- respektive 00-talet är alla några av mina absoluta favoriter. Tillsammans med vissa Walker Brothers-spår, ett och annat av Scotts andra solospår från sextio- och sjuttiotalet plus Climate Of A Hunter från åttiotalet bildar Scotts konstnärskap en aldrig sinande källa till inspiration. Det finns alltid mer, alltid lite till att utforska.

Inte många har sjungit så storslaget romantiska sånger med samma allvar, inte tolkat Brel eller Bacharach medan sådan passion och egensinne. Ingen har trettio, fyrtio år efter sin konstnärliga storhetstid återkommit med album som Tilt och The Drift, fullständigt egensinniga, himlastormande album, skapade i vad som tycks en helt egen form av mörker. Långt, långt ifrån allt som skulle kunna kallas retromani eller nostalgiskt tillbakablickande. Läser på Wikipedia att han förra året inledde arbetet med ett nytt album. Vad jag mest av allt önskar just nu är att det inte dröjer för länge. I någon intervju i anknytning till The Drift sa han att han skulle vilja släppa skivor lite oftare, lite mer regelbundet. Ok, sex sju år emellan, helt okej.

Fyra av mina Scott-favoriter. It's Raining Today och The Worlds Strongest Man från sextiotalet, Farmer In The City från Tilt, Psoriatic från The Drift. Hur olika de än låter, alla delar av samma Scott, strömmande ur samma känsla, samma unika kolsvarta romantik.

Skrev även lite om Scott här och här. The Drift var förstås 2006 års bästa skiva...

Tunneln

2012-01-09T13:16:00.002+01:00

Ernesto Sabatos Tunneln är en febrig, lätt hallucinatorisk mordbekännelse. Ändå mycket rakt berättad realism långt ifrån alla klichéer om någon slags magisk sydamerikansk realism. Sabato tillhör ändå en av de allra mest respekterade argentinska författarna under 1900-talet (tillsammans med Cortazar, Borges etc.). Nej Sabatos debutroman känns mer rysk, kanske mycket för att man direkt känner ett så starkt släktskap mellan Dostojevskijs källarmänniska och huvudpersonen i Tunneln. Måste ha påverkat författaren oerhört mycket. Men hos Sabato har på sätt och vis källarmänniskan gått ännu längre, slagit sig ihop med Raskolnikov, och begått ett mord på sin älskade Maria Iribarne. Vilket också gör att Sabatos källarmänniska känns än mörkare, farligare.

Juan Pablo Castel är konstnär och på en av hans utställningar ser den här kvinnan, Maria, något i hans tavla som ingen annan sett förut. Dom hör ihop. Hon är den enda som förstår honom. Till skillnad från kritiker, målare och andra konstintresserade som bara rapar upp klyscher, lögner. Han måste träffa henne igen, måste leta reda på henne. När de sen väl träffas är huvudpersonen så desperat, så nervös, så vilsen, man förstår direkt att detta aldrig kommer att gå bra. Även om Maria, som också såg något speciellt i den store konstnärens tavla, trots allt ger honom en chans. Deras diskussioner är mer som förhör än diskussioner, han måste veta att hon älskar honom, hon måste säga det, trots att han själv förstås inte vet vad "älskar" betyder, vad "riktig kärlek" betyder.

Språket och hela romankompositionen är fantastisk. Mitt i huvudpersonens förvirring och högt uppskruvade temperament en stadig berättelse, en berättarröst som lovat att "berätta denna historia stramt", som han själv säger. Tunneln kom första gången 1948 och presenteras nu i en ny översättning av Peter Landelius. Nummer 20 i Lind & co fina serie med nittonhundratalets romaner, en av de bästa hittills.

Det kanske ligger i källarmänniskans natur men i slutändan ångrar sig inte Juan riktigt, kan inte helt förmå sig att känna skuld. Visst han sörger, visst han beskriver händelserna fram till mordet som en fruktansvärd mardröm, ändå slutar han sin berättelse till stora delar i förakt. "Jag kan i alla fall måla", tänker han.

"...att det i alla fall fanns en enda tunnel, mörk och enslig: min egen."

L

2011-12-31T15:05:00.001+01:00

The last days of December...

XLIX

2011-12-31T15:04:00.001+01:00

Årets sista läsning: Min kamp 3.

Knausgårds barndom (fram till fjortonårsåldern ungefär) skildrat, som Knausgård själv skriver, "med ett slags minnenas absoluta gehör". Trots vissa farhågor lika fängslande som tidigare delar. Förutom Karl-Ove själv är det den alltid närvarande fadern som står i centrum. En fruktansvärd, hemsk tyrannisk far som styr sin familj med järnhand. I boken som helhet dock, trots all ångest och skam, också massor av lycka spänning och äventyr. Som de allra flesta uppväxter antagligen.

Trots att Karl-Ove är tio år äldre än mig och uppväxt i Norge känner man igen det mesta (inte när det gäller fadern förstås men i "det yttre": skolan, fotbollen, porrtidningarna, fröknarna, flickorna, serietidningarna, buset, skidturerna etc). Nästan så man blir lite misstänksam, nästan lite klichévarning på vissa ställen, vilket väl också är en del av själva realismen. För att historien ska nå fram kanske det gäller att uppfylla konventioner och förväntningar, det viktiga blir egentligen inte att skildra det som verkligen var. Man skulle helt enkelt önskat sig lite mer konstigheter, lite mer utsvävningar, lite mer fantastik...

Ändå: nästan lika bra som ettan och tvåan.

XLVIII

2011-12-23T23:00:00.000+01:00

Årets filmer: Tinker Tailor Soldier Spy, Midnight In Paris och, ja trots allt, även Melancholia även om det var en liten besvikelse... Sedan minns jag och gillade jag, lite förvånande, också The Fighter mycket... Men den kanske kom förra året..

Annars var det inget riktigt bra filmår för min del. Bebis plus långfilm är ingen riktigt bra kombo, ska ta igen det nästa år.

Årets överlägset bästa filmminne är också Tinker Tailor Solider Spy, barnledig i London, så varmt för att för att vara i oktober, ändå väldigt mycket höst, precis som i filmen. Och vilken film sen... Har längtat efter att se om den sen eftertexten rullade i stort sett... Och, det som också blir så tydligt när man läser intervjun med Tomas Alfredsson i dagens Dn: det viktiga är egentligen inte spionerna, kriget, det kalla kriget utan förstås människorna, den undertryckta passionen, längtan, drömmarna:

Jag tyckte det var intressant att allt som liknar äkta närhet var livsfarligt för de här människorna. Spelad närhet och påstådd närhet betraktades däremot som något som kunde vara användbart. Just spiondelen och kalla kriget är egentligen bara en tacksam kuliss för att berätta om mellanmänskliga relationer. Jag ville hellre göra något väldigt känslomässigt än att fördjupa mig i politik och de öst-västliga relationerna. Det är som Shakespeare. Han skrev inte Hamlet för att han ville berätta om dansk monarki utan för att han var intresserad av mellanmänskliga relationer.

Eller:

Jag tror att jag har någon form av känsla av att min utsida är annorlunda än min insida. Det är säkert världens vanligaste sak att känna, men det är ett av grundincitamenten till mitt uttrycksbehov. Jag tycker inte att jag ser ut som jag känner mig. Eller att jag uppfattas av omvärlden som jag känner mig. Det är min motor till att i stället vilja uttrycka mig i filmer och i tv-program. Människorna som skildras i både ”Låt den rätte komma in” och ”Tinker, tailor, soldier, spy” går och bär på samma inre tryck som jag.

Ja, jag kommer också att försöka hitta till en biograf i julhelgen..

XLVII

2011-12-23T10:41:00.000+01:00

XLVI

2011-12-19T14:43:00.000+01:00

David Vikgren är Sveriges Radios Lyrikpristagare 2011. Dagens Kulturradion Biblioteket sänder också idag (just nu!) ett mycket intressant samtal med David. Finns att lyssna på här. Mycket fint program. Och verkligen på tiden att bege sig djupare in i Vikgrens diktning.

Vikgren pratar väldigt mycket om poesi som ljud och som ett "lyssnande". Även om han också uttalar en viss tveksamhet till uppläsningar av sina dikter (han gillar och tycker det är viktigt att se orden) så borde han förstås finnas med här, på den här fina sidan, tillsammans med Jönson, Gårdfeldt, William-Olsson och andra:

Podpoesi

XLV

2011-12-14T17:55:00.001+01:00

Tänkte att jag, inför 2012, skulle börja prenumerera på några tidskrifter. Efter lite funderande kom jag fram till följande fem (vilka har jag glömt?):

Ett finfint erbjudande gjorde att jag började med dessa två:

Övriga tre får vänta lite. Lyrkvännen blir nog snart av, The Wire och Frieze vill jag ju också gärna ha. Gissar dock att prislappen kommer sätta käppar i hjulet. Blir antagligen bibliotek och nåt nummer då och då istället.

Bubblare: Fronesis, Kritiker, OEI, FLM

XLIV

2011-12-12T22:23:00.002+01:00

A Certain Slant Of Light - A CDr Of 2011

1. En kartbild utan sand 5:23 Testbild! Barrikad
2. Channel Pressure 3:02 Ford & Lopatin Channel Pressure
3. Pattern of Parklands (Klikkboxning Remix) [2006] 7:48 Differnet Memories Are Magnetic: The Lost Tracks 2001-2011 (Extended Edition)
4. You Can Take A Heart But You Cannot Make It Beat 3:20 Hong Kong In The 60s My Fantoms
5. Christopher Columbus 3:31 Gruff Rhys Hotel Shampoo
6. Easy 4:13 Pure X Pleasure
7. Make Me Sad 3:08 The Embassy Life In The Trenches
8. Deadman 7:07 Shackleton Deadman
9. Alothea 2:49 Zomby Dedication
10. Get Out 4:37 Shlohmo Bad Vibes
11. Wilhelms Scream 4:36 James Blake James Blake
12. Vals för Anna 5:23 Anna Järvinen Anna själv tredje
13. To Feel The Night As It Really Is 5:12 Ensemble Economique Crossing The Pass, By Torchlight
14. Stellar Waves 3:10 Sand Circles Midnight Crimes
15. Passed Me By 6:54 Andy Stott Passed Me By
16. A Certain Slant Of Light (for M.K.) 3:28 David Sylvian Died In The Wool | Manafon Variations
17. Bow thine ear, O Lord 4:39 Nico Muhly Seeing is Believing

1:18:12 total time

XLIII

2011-12-11T23:52:00.000+01:00

Mörk söndag:

Utställning: Helvete

Film: Heartless

I Hear A New World (2011)

2011-12-08T20:44:00.001+01:00

Sand Circles - Stellar Waves

James Blake - The Wilhelm Scream

Ensemble Economique - To Feel The Night As It Really Is

Pye Corner Audio - November Sequence

Leyland Kirby - Video 2000

Gruff Rhys - Christopher Columbus

Hintermass - Are You Watching

Hans Appelqvist - Sjunga slutet nu

Andy Stott - Passed Me By

Toro Y Moi - Got Blinded

Shackleton - Deadman

Top Sound - Ruin A Good Thing
<p>&amp;amp;amp;lt;p&amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;amp;amp;lt;a href="http://topsound.bandcamp.com/album/top-sound-a-ira-01"&amp;amp;amp;amp;amp;gt;Top Sound (Ça Ira 01) by Top Sound&amp;amp;amp;amp;amp;lt;/a&amp;amp;amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;lt;/p&amp;amp;amp;gt;</p>

Testbild! - Barrikad
<p>&amp;amp;amp;lt;p&amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;amp;amp;lt;a href="http://testbild.bandcamp.com/album/barrikad"&amp;amp;amp;amp;amp;gt;Barrikad by Testbild!&amp;amp;amp;amp;amp;lt;/a&amp;amp;amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;lt;/p&amp;amp;amp;gt;</p>

The Advisory Circle - We Cleanse This Space

The Caretaker - All You Are Going to Want to do is Get Back There

Nico Muhly - This is Record of John

David Sylvian - A Certain Slant Of Light

Hong Kong In The 60s - You Can Take A Heart But You Cannot Make It Beat

Shlohmo - Get Out

XLII

2011-12-04T22:43:00.000+01:00

Modernabesök: Gillade mycket sammanhanget Turner, Monet, Twombly. Gillade ännu mer sammanhanget Turner, Monet, Twombly och fotografier 1840–1930. Det suddiga, det atmosfäriska, det trevande, det upplösta, upplysta. Gillade inte: den galet långa kön och hundrakronorsentrén (nej, jag önskar faktiskt det paradoxala, att slippe dem båda). Hur ska man ha råd att gå flera gånger och titta? Hur ska man med sådana entrépriser locka de kanske inte så konstintresserade (entrépris på Nationalmuseum: 120!). PS. Är inte snål, vill bara att konsten ska nå ut till fler, att folk som kanske inte riktigt känner till Turner eller Cameron också ska gå.

På väg hem tänker man ju också på detta wildeanska: månen, himlen, stjärnorna, slottet och fartygen ser faktiskt annorlunda ut nu, efter Modernabesöket, efter Turnertittandet. Ja, konsten förändrar hur vi ser, vad vi ser.

Avslutade mitt besök med att också köpa två fina små böcker i Museets shop.

XLI

2011-12-03T19:49:00.003+01:00

Två av veckans kulturevenemang:

1) Onsdag: John Tilbury spelade Morton Feldmans Triadic Memories på Fylkingen. 90 minuters, ok, lite tråkig, men spännande pianominimalism. Gillar i teorin och, ok, även i praktiken...

2) Fredag: Mats Kempe och Mats Jonsson pratade litteratur och föräldrarskap på Medborgarplatsens bibliotek (en del av Bibliotekets bokbazar). Intressant, roligt och igenkänningsfaktorer i massor. Gillade också verkligen Kempes senaste bok. Fick(!) även ett ex av trevlige Kempes I ett fönster nära solen.

XL

2011-12-03T19:22:00.001+01:00

Har till slut sett Melancholia. Väntade kanske (men men har inte riktigt haft möjlighet tidigare...) lite för länge, hade nog byggt upp lite för stora förväntningar. Men självklart var Melancholia bra, skulle väl inte kunna vara annat, men inte så bra faktiskt, inte som Antichrist. Melancholia-storyn var ju också, ja, lite tunn. Men, förstås: vacker vacker, för mycket på ett bra sätt, modig, galen, rolig, tankeväckande. Blev också väldigt Wagner-sugen (precis som Antichrist gjorde mig Händel-sugen). Nästa von Trier: Schubert? Verdi? Brahms?

XXXIX

2011-12-03T18:17:00.000+01:00

Börjar läsa alldeles för många böcker, beställer för många böcker, avslutar för få, koncentrerar mig på för få. Just nu Borges och Cartarescu. Vill in i deras världar. Nu främst Cartarescu som lockar. Dagboken har ett bra sug. Plötsligt blir Mircea mänsklig, vanlig, grubblande, tvivlande på sin förmåga. Hur ska han nånsin nå upp till exempelvis Pynchons höjder? Fascinerande, intressant och samtidigt lite synd (fast bra!) att en författarmyt krossas.

Lyssnar kanske inte på för mycket musik men får ibland en känsla av att jag gillar för mycket (trots att jag är så kritisk). Fastnade denna eftermiddag, efter lite stökande, med ett gäng gamla cdr-blandskivor från 03, 04. Fortfarande mycket som låter alldeles förtjusande, och - faktiskt - nyare och mer spännande än mycket från 2011 (retromani). Zongamin? Vincent Gallo, Lars Blek? Soft Pink Truth? Encre! Lone Pigeon...Nåja snart tillbaka i 2011.

XXXVIII

2011-11-28T14:38:00.000+01:00

Läser om Brott och framgång. Läste den i all hast inför ett författarbesök på Medborgarplatsens bibliotek för snart ett år sen. Gillade den, störde mig på den men har inte kunnat sluta fundera på den. Ett skäl för omläsning. Vid sitt biblioteksbesök gjorde dessutom Jeppe ett så starkt intryck och en så fantastisk uppläsning ur boken att jag längtat efter att läsa om dessa delar sen dess.

Läser, inför en läsecirkel, Arne Johnsson för första gången. En poet jag av någon anledning fått för mig var lite tråkig. Men icke. Där med längtan spilld ut i larmet är en mycket fin samling. Tät, flödande, enhetlig, säregen. Verkligen en speciell stämning, likt ett andetag, en erinran, känslan av en kort tid, promenader, möten, hågkomster.

Läser Don Quijote, egentligen, för allra första gången. Senaste översättningen som kom på Symposion för några år sen. Med fantastiska bilderna av Doré. Vill åt de här tankarna om fiktionen och verkllgheten. Skildringen av bokläsandet och bokmalens möte med väderkvarnarna.

XXXVII

2011-11-24T00:18:00.000+01:00

"av för lite nattsömn och för mycket läsning torkade hans hjärna ihop och han förlorade förståndet. Han var så uppfylld av fantasier om allt han läste i sina böcker - förtrollningar, fäktningar, fältslag, tvekamper, blessyrer, hjärtekval, komplimanger, kurtiser och rena tokerier - och blev efter hand så bergfast övertygad om att hans drömvärld av fantasier och påhitt var sann och äkta att det för honom till slut inte fanns någonting sannare i världen."

XXXVI

2011-11-23T11:51:00.000+01:00

Sing the end now - Teaser from Hans Appelqvist on Vimeo.

I Hear A New World (1958 - 1962)

2011-11-17T01:01:00.013+01:00

Ornette Coleman - Lonely Woman

Mario Davidovsky - Synchronisms No. 1

Phil Moore - Return To Paradise (1959)

"Make It Easy On Yourself" Dionne Warwick

Shirelles - Will You Still Love Me Tomorrow

Joe Meek "I hear a new world"

Milton Babbitt: Composition for Synthesizer

Cage: "Indeterminacy", Part One

Bülent Arel: Stereo electronic music No.1

Tito Puente - Hong Kong Mambo

Serge gainsbourg- Les cigarrillos

Elizeth Cardoso - Vida bela

Sun Ra - We Travel The Spaceways

Vladimir Ussachevsky: Wireless fantasy

Laura Villa - O Bossa Nova

Bernard Herrmann - Vertigo (theme)

The Ronettes - You Bet I Would

Elmore James - Rollin' And Tumblin'

Vinny and The Nitelites - Poppin Popcorn

Tom Dissevelt - Drifting

Duke Ellington Trio - Fleurette Africaine

John Lee Hooker - Boogie Chillun' aka Boogie Chillen' (VEE-JAY)

Raymond Scott "Lullaby"

坂本九　上を向いて歩こう

Charles Mingus - Hog Callin Blues

Joe meek - kenny hollywood - magic star

Else Marie Pade - Etude I

Moondog - All is Loneliness

Alain Toussaint - Tequila

Tom Dissevelt - Syncopation

Duke Ellington & John Coltrane - In a sentimental mood

Morton Feldman - Work for two pianists

Sun Ra - Solar Drums

Sun Ra - Rocket Number Nine Take off for the Planet Venus

The Outlaws - Crazy Drums

Harvey - Any Way You Wanta [Tri-Phi #TP-1017]

Les Baxter - Sunken City

Wild Is The Wind by Nina Simone (Live at Town Hall)

Eric Dolphy - Out There

There's a Small Hotel - Dorothy Ashby

Glenn Gould - J.S.Bach's Concerto No.5 in F-minor for Harpsichord and Strings (BWV 1056)

XXXV

2011-11-12T22:32:00.000+01:00

Från oktober till november

XXXIV

2011-10-23T13:37:00.001+02:00

Höstens filmer: Alfredson, Allen, Stillman. Två nya, en retro, tre städer.

London

Paris

Barcelona

XXXIII

2011-10-19T21:14:00.004+02:00

Höstprosa

XXXII

2011-10-19T20:59:00.004+02:00

Höstlyrik

XXXI

2011-10-06T23:36:00.021+02:00

Den sjätte oktober 2004 skrevs det första lilla inlägget på denna blogg. Sen dess har det väl både gått upp och ner, mer eller mindre engagemang, mer och mindre intresse. Sju år! Listar här i alla fall några texter jag någonstans ändå tyckte blev rätt ok:

oktober 2004 - oktober 2006 - My Back Pages
december 2006 - Bloggmin (min blogg)
maj 2007 - Små små detaljer som förstör det
oktober 2008 - Jag minns George Perec
oktober 2008 - Efter arbetschemat
november 2008 - Ur människovärlden
december 2008 - Bring The Rest Is Noise
januari 2009 - Undergångarens under
februari 2009 - An Unknown Spring
augusti 2009 - Lexikon över vedertagna åsikter
september 2009 - Ärret efter drömmen
oktober 2009 - Oromandebatten
november 2009 - Den enskildes blogg
januari 2010 - Fiendens ställningar
januari 2010 - Intresset
februari 2010 - Statussamhället
februari 2010 - Avskärmad
februari 2010 - Gamla mästare
april 2010 - Livdikt
april 2010 - Investigate Witch Cults of The Radio Dept.
augusti 2010 - Is there no alternative?

Möjligen som ett sätt att dra ett streck, försöka kunna komma vidare, i bästa fall hitta nya vägar och infallsvinklar, nya möjligheter...

XXX

2011-10-02T20:42:00.000+02:00

Tio skivor för hösten:

1. Shlohmo - Bad Vibes

2. Zomby - Dedication

3. The Field - Looping State Of Mind

4. Hauschka & Hildur Guðnadóttir - Pan Tone

5. The Sea & Cake - Moonlight Butterfly

6. Differnet - Memories Are Magnetic: The Lost Tracks 2001-2011 (Extended Edition)

7. Nico Muhly - Seeing Is Believing

8. Tinariwen - Tassili

9. Momus - The Thunderclown

10. Roll The Dice - In Dust

XXIX

2011-10-02T13:16:00.002+02:00

London Pictures:

XXVIII

2011-09-24T15:48:00.001+02:00

London Soundtrack:

XXVII

2011-09-24T13:49:00.000+02:00

Imorgon: London

...planer, förberedelser, läsning, möjligheter, möten...

En tid för kamp

2011-09-22T14:52:00.001+02:00

Jag var väldigt förtjust i Min kamp. Efter snack, recensioner och väntan och längtan hade jag också orimligt höga förväntningar på Min kamp 2. Självfallet inföll sig efter läsningen då ett litet mått av besvikelse. Men bara ett litet - jag gillade även tvåan väldigt mycket. Men det tycks ju också nästan alla andra göra. Vilket i och för sig är spännande och intressant. Min kamp-böckerna har verkligen nått ut och nått in. Böcker man kan diskutera i oändlighet tycks det - med vänner, bekanta, familj, arbetskamrater, nära och kära. Någonting idag inte allt för vanligt. Kan nästan jämföras med diskussionerna om The Wire och Mad Men, till exempel. Möjligen är det idag också vanligare att bra, kvalitativa tv-serier når ut till en stor allmänhet än att bra romaner gör det ("ingen roman (inte heller Buddenbrooks, Krig och fred, Utvandrarna, Invandrarna) existerar som kan mäta sig med The Wires kollektivromanska kvalitéer.”, som Johan Jönson skrev.).

Å andra sidan, om nästan alla andra gillar Knausgård så mycket är det kanske intressantare att fundera på vad som kan vara ett problem med Min kamp. Någonting som blir mer uppenbart i tvåan än i första delen: ger inte Knausgård världen en lite för välputsad och polerad bild av sig själv? Har han inte tänkt efter lite för noggrant när det gäller hur läsarna ska uppfatta Karl-Ove som person? Han har makten. Han bestämmer och presenterar sig, som han vill, för sina läsare. Här kan man jämföra med andra (svenska) självutlämnande författare: Carina Rydberg, Stig Larsson, Johan Jönson och Lars Norén med flera. En del av storheten, det rörande och berörande, hos dessa författare ligger i deras hänsynslöshet och uppriktighet. De vågar. De hyser låga, dumma tanker, korkade infantila sexistiska fantasier, illvilja och har en ofta allmänt rätt jobbig livsföring. Också därför som de då också förstås framstår som mänskliga, som du och jag. Knausgård berömmer sig själv bara lite för ofta, gör det ibland kanske lite för enkelt för sig. Även om han till viss del är galet självutlämnande sätter han inte lika mycket på spel som Rydberg, Larsson och Norén. I alla fall inte i Min kamp 2. Å andra sidan kommer det ju fler delar, vilka säkert kommer att belysa, förklara och revidera detta tidigare skrivna.

Att Knausgård är en kille med hybris blir också mer och mer klart för en när man läser romanen Knausgård skrev innan Min kamp: En tid för allt. En bok som egentligen också blir väldigt aktuell igen, nu i höst, eftersom det är den han jobbar på och skriver i Min kamp 2. Om han i Min kamp-böckerna skriver allt om sig själv går han i En tid för allt på sätt och vis ännu längre: änglarnas historia, skapelseberättelsen, Noak, Sodom och Gomorra, fan och hans moster - ingenting för stort, ingenting för övermäktigt för Karl-Oves penna. Och han klarar det med värdighet även om det är en bok med betydligt mindre sug än både kamp ett och två. På viss ställen en mer än lovligt seg och trökig bok. Egentligen först mot slutet som spänningen stiger, i kapitel som också på sätt och vis förebrår hela Min kamp-projektet; En tid för kamp...

XXVI

2011-09-22T10:53:00.000+02:00

Septemberbilder

XXV

2011-08-28T22:20:00.001+02:00

Sensommarprosa

Försöker läsa lite fantasy igen.. Finns verkligen någonting jag längtar efter där - samtidigt som jag har så väldigt svårt att bli helt och fullt engagerad. Precis som när det gäller tv-spel och serietidningar. Någonting som nog har att göra med en längtan efter att få vara elva igen, då allt förstås var mycket enklare.. Att det sen, nästan alltid, uppstår en viss besvikelse kanske ligger i sakens natur.. Tjugo, tjugofem år hit eller dit är ändå ett kvarts sekel, hur man än gör. Moorcock och Le Guin är i alla fall två författare som kommer nära, på mer än ett sätt.

Två pocketar som låg och drällde, som plockades upp och som börjades läsa. Fort, fort, fort. Både Auster och Bolano är ju två författare som i sina bästa stunder verkligen har förmågan att skriva lätt och bra, intrikata bladvändare... Men både detektiverna och Osynlig har jag en del problem med. Känns inte tillräckligt roliga och intressanta, lite för gubbsjuka, lite för ospännande, onervigt. Så de ligger faktiskt kvar halvlästa båda två. Men, i alla fall Bolano ska jag väl dock plocka upp senare, vid tillfälle.

XXIV

2011-08-26T13:35:00.002+02:00

Sensommarbilder

XXIII

2011-08-26T13:09:00.007+02:00

Sensommarlyrik

Tillbaka till framtiden

2011-07-31T09:30:00.015+02:00

Under julis sista skälvande semesterveckor parallelläste jag böckerna Retromania (Reynolds) och Framtiden (Schüldt, Andersson). En slump kanske? Men om det händer sig så att man läser en nyutkommen bok om framtiden (och samtidens fixering vid framtiden) parallellt med en nyutkommen bok om retro, vintage och historia (och samtidens fixering vid gångna tider) ställs man inför en del frågor: Är det här också två parallella diskurser?, två olika trender och rörelser som båda är förhärskande, samtidigt, men inom olika fält? Eller är analysen i någon av böckerna felaktig? Pratar de förbi varandra? Eller är de ute och cyklar allihopa?

Intressant nog så tycks drivkrafterna bakom de olika böckerna likna varandra en hel del: Båda böckerna tycks skrivna utifrån en brist, eller oförmåga, hos själva författarna. Schüldt, Andersson är kritiska till att vi målar upp en sådan fantastisk bild av framtiden. Reynolds är, tvärtemot, kritisk mot att vi har tappat förmågan att föreställa oss framtiden. I dessa känslor känner de sig båda lite utanför, lite, nästan skyldiga. Reynolds för att han inte riktigt kan acceptera och med glädje hoppa på det postmoderna poptåget. Schüldt och Andersson för att de inte lyckas tro på, och uppskatta, samtiden och samtidens drömmar om den kommande digitala frälsningen. Sen börjar de sina olika undersökningar. På helt olika sätt, helt olika perspektiv och tillvägagångssätt. Reynolds skriver ett djupgående, seriöst, nyfiket, undersökande reportage om samtidens, gårdagens och framtidens popkultur och dess syn på sin egen historia. Med blicken mestadels i backspegeln. Schüldt, Andersson skriver en science fiction-essä från framtiden om vår samtid och vår syn på framtiden (som historien delvis berättas ifrån). Låter det krångligt? Reynolds skriver någonstans om popmusiken som vill vara en tidsmaskin. Schüldt och Andersson citerar Latour och Benjamin: "Vi rusar in i framtiden - men vi blickar bakåt".

Det är förstås svårt att skriva sådana här böcker. Vilket perspektiv man än har är det svårt eller kanske till och med omöjligt att sia om framtiden. Men oavsett hur man blickar, eller åt vilket håll, beskriver de här båda böckerna nog först och främst en känsla av ett nyligen passerat nollnolltal och känslan av att inte riktigt trivas med det. Sedan får man leva med att båda böckerna förenklar, gör folk bara lite mer korkade och stereotypa, att de spetsar till sina argument lite för mycket, så att inte diskussionen liksom ska dö ut för att ingen egentligen tycker att framtiden verkar så där fantastisk. Eller att femtiotalet verkligen - så där rakt av - verkar, helt och fullt, underbart egentligen, om sanningen ska fram. Istället är det väl så att drömmarna om vad som komma skall kanske bara ska tolkas som drömmar, och inget annat. Fantasier möjligen. Och att pophistorien är intressant från vårt perspektiv, just från detta nu, detta år, och att själva avståndet är det som kittlar, inte förbannelsen över att man inte var där, då.

Framtiden inleds med orden: "Länge trodde jag att framtiden var ljus". Nästan som en bekännelse, nu vet jag bättre, nu har jag förstått hur det ligger till. Retromania däremot slutar i förtröstan inför det som komma skall, trots alla otaliga exempel på hur all popkultur bara parasiterar på sin egen histora: "I still believe the future is out there". Reynolds står emot, han vet bättre, han har varit med förr och kan aldrig glömma den där kicken, den där oslagbara känslan av att få uppleva den verkliga kraften i popmusiken för allra första gången. Men då tittar han också, till stor del, efter framtiden i backspegeln. Att som Schüldt, Andersson se på vår samtid från en tänkt framtid är kanske mer innovativt, de tittar ändock, även de, i backspegeln.

XXII

2011-07-22T10:46:00.003+02:00

Leyland Kirby

The Trip

XXI

2011-07-20T10:10:00.000+02:00

Några semestersysslor:

The Killing

Tour de France

Hans Wigert, Thielska galleriet

Daniel Knorr, Färgfabriken

Moderna museet

Häringe slott

Avlyssningen

Framtiden

Retromania

The Advisory Circle

Ghost Box Study Series

XX

2011-07-11T11:11:00.009+02:00

Snapshots from a lovely weekend in the Stockholm archipelago:

Ramsö:

Swimming with David Price:

Get In The Swim - Soundtrack:
01 - As If Your Eyes Were Partly Closed - Brian Eno
02 - Get In The Swim - The Advisory Circle
03 - En kartbild utan sand - Testbild!
04 - Seasons Change - The Advisory Circle/Hong Kong in the 60s
05 - You Can Take A Heart But You Cannot Make It Beat - Hong Kong In The 60s
06 - Christopher Columbus - Gruff Rhys
07 - I Need Fun In My Life - The Drums
08 - Easy - Pure X
09 - You Hold The Water - How to Dress Well
10 - Lost Where I Belong (Flying Lotus Remix) - Andreya Triana
11 - Nature Feels - Frank Ocean
12 - We Never Fly Away Again - Black Devil Disco Club
13 - 10b - Gq - Lies - Theo Parrish
14 - Clockbell - The Focus Group
15 - On Your Side - The Radio Dept.
16 - In Holiday Mood - Moon Wiring Club
17 - Azimuth - The Ocean Tango
18 - Ené Alantchi Alnorem - Girma Hadgu
19 - Seagull's Flight - Ducktails
20 - As If Your Eyes - Brian Eno

Present from David:

Goodbye Ramsö:

XIX

2011-07-05T21:25:00.002+02:00

Sommarmusik, 110705

Anna Järvinen - Anna Själv Tredje - Titta vi flyger Testbild! - Barrikad - En kartbild utan sand Charles Mingus - The Black Saint And The Sinner Lady - Group Dancers Bossa Nova And The Rise Of Brazilian Music In The 1960s - Jorge Ben - Carnaval Triste Don Henley - Building The Perfect Beast - Not Enough Love In The World Boz Scaggs - Down Two Then Left - Hard Times Fading Yellow Volume 7 - Glitterhouse - Tinkerbell's Mind Kreng - Grimoire - Girl In A Fishtank Moritz Von Oswald Trio - Horizontal Structures - Horizontal Structure 5 Gruff Ryhs - Hotel Shampoo - Christopher Columbus Grouper - A I A: Alien Observer - Moon Is Sharp Bonnie 'Prince" Billy & The Cairo Gang - New Wonder James Blake - James Blake - Wilhelms Scream Andreya Triana - Lost Where I Belong (Flying Lotus Remix) Felt - Me & A Monkey On The Moon - New Day Dawning Pure X - Pleasures - Dry Ice Hauschka - Salon Des Amatuers - Girls Boz Scaggs - Silk Degrees - Georgia Momus - The Thunderclown - Willow Pattern Theo Parrish - Ugly Edits vol. 10 - 10b - gq - lies

XVIII

2011-07-01T09:45:00.004+02:00

Sommarläsning, juni

Har semester och har varit på landet - vilket här definieras av en landsända i Sverige där mobilt internet är så svajigt att det i stort sett kan beskrivas som icke-fungerande. Vad som då brukar hända är förstås att man läser böcker, gärna gamla eller halvgamla böcker som man hittar liggandes i nån dammig bokhylla. Den här sommaren blev en av dem Melvilles Moby Dick. Utan mobiltäckning är det också förstås lättare att försjunka i gamla, tjocka böcker. Och Melville gav mersmak! (Billy Budd måste snart läsas.) Trots sitt omfång! - den känsla av utkast och dokument som finns över Moby Dick tilltalar mig mycket. Även den pendel mellan essäistiska partier (fantastiskt om till exempel vithet (och valar, valar, valar)) och mer traditionell romankonst som hela Moby Dick rör sig mellan är också mycket intressant. Och så havet förstås; pirater, känslan av världen som upptäckt, farorna, de sju haven...

Läsning jag funderar på under juli är Bolanos De vilda detektiverna, som jag redan rusat halvvägs igenom. Kombon Retromania och Framtiden (av Reynolds respektive Schüldt /Andersson), två böcker vars titlar och teman gissningsvis går att dra paralleller och streck emellan. Är det digitaliseringen som är den stora tjuven? Är det digitaliseringen som fått retrorörelsen att köra över den framåtgående? Etc... Återkommer till dem bägge två. Sen suger jag fortfarande på den karamell som är Knausgårds kamp del två. Snart så!

XVII

2011-06-09T12:00:00.002+02:00

Känns lite ovant att läsa en roman som Spådom. Kommer att tänka på hur man skrev romaner på åttiotalet. Eller kanske hur Stig Larsson skrev romaner på åttiotalet. I jämförelse med något sånt som Knausgård (eller, säg, Larssons prosa från nittiotalet) känns det så icke-postmodernt. Ingen lek med identiteter, självbiografi och berättarjag. Inga utvikningar i långa essäistiska, avvikande partier. Klart och rent och - lite tråkigt? Men bra. Har dock bara kommit halvvägs. Hittar inte riktigt entusiasmen, och har möjligen lite dåligt samvete för det.

Har ännu inte hunnit lyssna så mycket som jag önskar (kanske en baksida (eller i längden en fördel?) med att bara ha skivan på vinyl) - men älskar den bara mer och mer för varje lyssning. Förra Testbild!-skivan - tillsammans med Louis Philippe - under namnet The Ocean Tango var fullkomligt underbar och i slutändan kanske till och med förra årets allra mest briljanta. Barrikad är mörkare, inte lika poppig - mystiken tätnar - men på sina håll (som jag upptäckt) nästan lika genialt underbar. Ska skriva nåt mer om Testbild! och Barrikad (eller tänker just nu att jag skulle vilja göra det).

Satt igår på balkongen och lyssnade igenom hela videon Apple Special Event från 6 juni. Varför i helsike då kan man lätt fråga sig, men kan inte låta bli att fascineras lite. Oavsett om man förhåller sig starkt kritisk eller om man är en riktig äppelman så säger en sådan här grej en del om världen idag, vart vi är på väg, vad presentatörerna (i valet av kläder, med sina gester) vill säga oss, vill sälja oss.... Med iCloud kommer sedan en del förstås att ha alla sina böcker och all sin musik i "molnet" och aldrig behöva bekymra sig över vattenskador, bränder och inbrott. Möjligen en rätt banal iakttagelse, hursomhelst hisnande.

XVI

2011-05-29T20:03:00.003+02:00

XV

2011-05-26T10:00:00.000+02:00

XIV

2011-05-12T12:10:00.000+02:00

Ok, sen sist, några länkar vidare:

Facebook:

Jag bor på Hägerstensvägen...

En bok om mina rötter

Svenska kulter

Häpna!

KulturhusTaket i sommar

Dyrare SL-kort - Nej tack

Danielsun - drift

Delicious:

MARSEN JULES – NOSTALGIA

Sällsamt fängslande om ledan

Radioessä: Niklas Söderberg om framtidsskildringar som politiska idéromaner

CHIP-E ( If You Only Knew )

Joe Smooth feat. Mikkhiel - I'll Be There (Percahouse Apella) 1988

Twitter:

har aldrig riktigt förstått grejen med P.Smith - Kronoskvartetten däremot! http://bit.ly/jvBpJF

älskade verkligen Floodplain - men oj vad mkt jag har kvar att upptäcka... http://bit.ly/lay8nO #kronosquartet

ok ikväll ska det snackas skräck,Lovecraft och svenska kulter på @Medisbibblan Kom förbi vet ja! http://biblioteket.se/default.asp?id=208265

Kan bara hålla med... RT @kristofer_a Exakt alla borde läsa @jangradvall s recension av Ison & Fille. http://bit.ly/jAJcFc

RT @aliesbati Föregångslandet Sverige: Välfungerande kommunala skolor läggs ned t förmån för vinstdrivande privata m högre prestige. http://bit.ly/lwxxJM

RT @Diktbiblioteket Sedan din blick föll in i min själ, vänder sig mitt liv http://bit.ly/iEJPTs

1) OEI poetry area: extension # 16 http://bit.ly/igZMIJ Caroline Bergvall, Charles Bernstein, Christian Bök på Weld 18.30 fri entré

2) Den där gamle föredettingen P.Auster på Kulturhuset http://bit.ly/iebIJ7 Har han skrivit nåt bra sen Orakelnatten? Ok hade vart kul

3)Kanske kvällens höjdpunkt på bästa poesibazaren på Stadsbiblioteket: Magnus Dahlström,Aase Berg,Jan Henrik Swahn m.fl http://bit.ly/jjfuJJ

4) @Medisbibblan är ej sämre m. två grejer: Arkan Asaad på PUNKT http://bit.ly/jXVOOu & En bok om mina rötter på plan 1 http://bit.ly/m6Kbch

Vafan! RT @victoriagreve @JohanKellman: Trots enorma överskott höjer SL månadsavgiften med 100 kronor från 1 september. http://bit.ly/iBYiuo

RT @jonnasima Sanslöst. Istället för att höja skatten med, 10 öre? RT @AdamBergsveen M höjer priset för SL-kortet med 100 kr. http://bit.ly/mAyGpv

RT @aliesbati Träffsäker klasspolitik i Stockholm. Sänkta skatter finansieras med höjda kostnader för kollektivtrafik och sjukvård: http://bit.ly/kkEAcs

RT @danielswedin Glöm inte att SL:s biljetter är dyrast i världen. http://j.mp/edVLtt

RT @ABLitteratur Poesin var viktigare än twitter för revolutionerna i mellanöstern. http://bit.ly/lbCmCu

Torsten Ekbom,värd alla priser han kan få.. RT @kulturnytt Noterar: Akademien delar ut både essä- och bibliotekariepris http://bit.ly/jqtzOs

http://garfieldminusgarfield.net/post/5363936959/try-the-book

XIII

2011-05-01T11:57:00.009+02:00

Förra veckan: diskussion om "den onödige mannen" på Medborgarplatsens bibliotek. Allt utifrån Erik Helmersons bok med samma namn. Malin Ullgren, Jens Liljestrand och författaren själv pratade om medelklass, rädslor, könsstrukturer och vad man gör när ens barn blir hotade och kränkta. Bland annat. En diskussion som delvis fortsatte i senaste avsnittet av Babel.

Nästa vecka kommer förläggaren Jonas Ellerström och författaren till boken Samlade svenska kulter, Anders Fager, att diskutera skräck och H.P. Lovecraft. Även det på Medborgarplatsens bibbla. Vad är det egentligen med Lovecraft? Hur kommer det sig att han fortfarande har ett så stort inflytande på kanske inte bara skräck- och fantasygenren - utan även litteraturen i stort? En diskussion som kan hjälpa en att förstå och komma närmre Lovecrafts magi är nog min förhoppning inför kvällen.

XII

2011-04-23T12:15:00.001+02:00

Veckans läsning är två små, i olika nyanser, mossgröna böcker utgivna av Pequod förlag: Édouard Levés Självporträtt och Niklas Söderbergs I bruk, brukare. Fantastiskt fina båda två:

Självporträtt är en sådan där liten genial bok man önskar att man skrivit själv. Idel påståenden om "författaren själv" - vad han gjort, vad han gillar, vad han brukar tänka på etc. Även om han, på sida 91 i boken, säger: "Jag känner inte att någon författare påverkat mig" så kan jag inte tänka annat än att Georges Perec har inspirerat Levé. Ibland ligger boken väldigt nära Perecs Jag minns. I båda två: enkla, löjliga, banala, eller ibland även storslagna och viktiga, minnen - eller påståenden - som tillsammans blir något större. Små, små byggstenar som tillsammans blir ett helt liv. Eller som Kristofer Leandoer skriver i bokens efterord: Självporträtt är en skrämmande bok då den får en att förstå till vilken grad det vi kallar för personligheten byggs upp just av trivialiteter.

Söderbergs I bruk, brukare gillar jag lika mycket. Känner mig intresserad under hela läsningen; Vill läsa nästa och nästa dikt, nästan streckläsa. Vet inte riktigt vad det är jag gillar så. Men undersökningen av vardagen, det vardagliga, det banala, det löjliga, där kommer jag mer än en gång att tänka på dikter och texter av Stig Larsson. Även det enkla, självklara tilltalet tilltalar mig mycket. Jag hittar inget poserande, inget tillkämpat i Söderbergs sätt att skriva dikt. Istället: nyfikenhet och förvåning över vad texten egentligen, faktiskt, lyckas komma fram till. Även hos Söderberg: det är dom små, små detaljerna som gör det. Eller som Jesper Olsson skrev i sin Svenskan-recension: "en poesi som i sina bästa stunder leder oss närmare en värld, där också brödsmulorna har sin givna plats."

XI

2011-04-14T10:48:00.000+02:00

X

2011-03-27T13:03:00.008+02:00

Veckans filmer: The Fighter, Norwegian Wood, Black Swan. Bra filmer alla tre... Tyckte nog, lite förvånande, faktiskt bäst om The Fighter. Fart och fläkt och en ganska fantastisk Christian Bale. Kändes nästan som när man såg Rocky för första gången... Och, ok, dansscenerna i Black Swan var rätt makalösa de också...

Veckans läsning: Brukaren, Underjorden och Sonetterna till Orfeus. Gillar förstås alla tre trots att jag, av någon anledning, tycker det är förbannat svårt att läsa sonetter. UKON är lättare. Allra bäst tycker jag om "Jag ville vara poet" som han gjorde en fantastiskt rolig och bra läsning av under förra årets Poesifestival i Göteborg: "Jag citerade Rilke, Majakovskij, Breton, Tsvetajeva, Bachmann, Snorre Sturlasson, Lorca, Homeros, Ekelöf, Hölderlin, Sofokles, Shakespeare, Ovidius, Catullus, Racine, Celan, Mallarmé, Ko Un, Alberti, Césaire, Barthelme, Pessoa, Sapfo, Baudelaire och hävdade att dom var på min sida."

Musiken just nu är någon låt med Anna Järvinen och en längtan efter att höra hela nya albumet. Citerar mina ord om Man var bland molnen: "sorgsna minnen, isande melankoli - men nästan hela tiden också - eller kanske mestadels: hopp i mängder och lycka"

IX

2011-03-17T20:15:00.010+01:00

måndag

tisdag

onsdag

torsdag

fredag

lördag

söndag

måndag

VIII

2011-03-10T19:40:00.009+01:00

Livet har snurrat på lite fortare än vanligt. Har ändå hunnit med att fundera rätt mycket på olika ljudlandskap:

Uppmärksammat Internationella kvinnodagen med två författarsamtal:

Haft fullt upp med att planera litterära arrangemang tillsammans med Aqlaktuq:

Funderat över Wikipedia böcker, e-böcker och Kristofer Flensmarcks Navigation. Allt hänger ihop.

Sedan har jag skaffat ny utsikt!:

Lyssnar också en hel del på den här:

Trivs, längtar, spännande, konstigt, läskigt, fantastiskt

VII

2011-02-25T23:01:00.001+01:00

För min del: veckans (eller förra veckans) skivor. Sånt som jag verkligen, verkligen älskar. Som den här till exempel:

VI

2011-02-16T18:00:00.002+01:00

Läste först Bolanos 2666, sedan:

fortsatte efter det med:

när jag vidare halkade in på:

vilket helt logiskt ledde mig in på en omläsning av:

Trådarna är förstås många, men ett konstverk av Duchamp finns med i 2666, en essäliknande roman som heter Borges besviken på Internet nämns i Ilustrado, den diskussion som Leandoer för i Mask, om litteraturen som gömställe, känns på lite olika sätt aktuell för alla ovanstående böcker. Fortsättning följer...

V

2011-02-06T17:28:00.004+01:00

IV

2011-02-02T20:39:00.000+01:00

LITTERATUREN

1. Roberto Bolanos 2666:

2. Rosenlarvs vecka på Medborgarplatsens bibliotek:

MUSIKEN

1. Steve Reich på Konserthuset:

.

2. Ghostface Killahs Apollo Kids:

III

2011-01-23T20:27:00.002+01:00

Darkstar och James Blake gör en del av den musik som fascinerar mig allra mest just nu. Dubstep som inte längre är dubstep, musik som är på väg mot någonting annat. Musik som befinner sig på just den vägen brukar alltid vara väldigt intressant. Jag till och med drömmer om Blakes musik...

Är förtjust i det mesta Mike Leigh gör, Another Year likaså. Inte hans bästa film, men inte heller en dålig en. Förstås en del rätt makalösa skådespelarprestationer, men ibland kan man väl dock tycka att det också fattas något. Nästa Leigh-film bör nog innehålla någonting radikalt annorlunda.

Senaste numret av ponton firades med fin liten öppen scen där hedergästen var Therese Bohman. Hon fick bland annat svara på drygt tio år gamla frågor från förra gången hon medverkade i tidningen, första gången hon överhuvudtaget publicerade något skönlitterärt. En trevlig kväll.

Veckans kanske sorgligaste nyhet var att Broadcasts Trish Keenan avlidit i någon form av lungsjukdom. Trodde aldrig att 00-talet skulle sluta så plötsligt. Broadcast gjorde förra decenniets kanske finaste popmusik.

Art's Birthday Party på Kägelbanan/Södra teatern var lika trevligt som vanligt, även om de musikaliska upplevelserna denna gång mest begränsade sig till Action Biker (som jag nog aldrig sett så bra, hoppas att en ny skiva snart är på väg). The Magic State var också något som i stunder skapade rätt suggestiv electronicaambient tätt sammanflätat med filmer och bildspel (se ovan). Lustmord-upplevelsen slutade tyvärr i en kö.

II

2011-01-14T12:59:00.010+01:00

I

2011-01-08T11:20:00.001+01:00

Sonderat 2010

2010-12-31T09:55:00.001+01:00

Mad Men, Gamla mästare, Ashbery, Austerlitz, Roxy Music, Waiting For You, Quick Canal, Clinging To A Scheme, Statussamhället, Nietzsche, Twitter, Click Opera, Maskinskrifter, Mandy More, Steve Goodman, The Pipettes, A Single Man, Who Was That Masked Man, Mahler, Johan Jönson, I Believe In Miracles, Marx spöken, läsplattor, Stig Larsson, Cosmogramma, Moritz Von Oswald, Röda rummet (alfabetisk), Joe Claussell, That's What Our Love Is, Sandnäset, Händelser ur den omedelbara verkligheten, Mark Fisher, Torsten Ekbom, Walden, E.E. Cummings, dandyn, Friendly Noise Magazine, Göteborg, Ghost Box Study Series, Min kamp, Magnus William-Olsson, Florens, The Ocean Tango, Brahms, Deleuze, Inger Christensen, Game Over, Bengt Göransson, Jeppe Brixvold, Steve Reich, Soon After Christmas, Sun Ra

(2009)

Årssammanuppfattning

2010-12-31T09:40:00.013+01:00

Årssammanfattningar är en epidemi, svår att bli av med när man väl drabbats... En farsot som spridit sig som en löpeld ändå sedan bredbandets intrång i våra hem, någon gång i slutet av förra sekelskiftet. Om man är någorlunda till åren kommen minns man också tiden innan detta, för min del tidigt nittiotal; Man lusläste årsbästalistorna i NME, Pop och SA, funderade på vilka som var ens egna favoriter, vilka hade man själv placerat där i tätklungan om man hade fått vara med och tycka. När nät och bloggar och allehanda sociala och osociala medier sedan öppnade pandoras ask forsade förstås alla de där ensamma tyckarna fram ur sina hålor - nu ska minsann världen få veta vad vi tycker!

Det finns förstås många anledningar till att man vill lista vilka som var årets bästa skivor (eller böcker eller filmer eller låtar eller..). En sund anledning är väl att man vill dela med sig till världen av det man tyckte om under det gångna året - man vill sprida sin gospel helt enkelt. Är man intresserad av musik kan det ju också vara givande att fundera lite över vilka skivor man verkligen gillade och varför. Var ledde mig mitt intresse egentligen? Varför lyssnade jag just detta år så mycket på Flying Lotus Cosmogramma? Vad var det som attraherade mig så i det schizofrena, det både dröm- och mardrömslika, den kosmiskt uppdaterade Sun Ra- och Alice Coltrane-stämningen, den filmiska, fantasieggande resan i ett Bladerunnerskimrande Los Angeles... Ja, antagligen, just någonting sådant. Och så vidare...

Det är också någonting i det här själva avvägandet och väljandet som kan vara intressant. Hur många riktigt bra skivor kom det egentligen under det gångna året? På den frågan kan man i huvudsak, tror jag, svara på två sätt. Ingen kan lyssna på alla skivor. Ingen kan ha en total överblick. Ingen människa kan vara passionerat intresserad av alla typer av musik. Självfallet är det så. Så antagligen kom det massor, massor av skivor under 2010 som verkligen, verkligen är bra skivor. För någon någonstans, idag eller om hundra år. Men hur många skivor fanns det egentligen som verkligen knockade just mig? Skivor som man känner både är bra i ett slags större perspektiv och skivor som verkligen träffade mig mitt i planeten, rakt i hjärtat. Ofta tycks det röra sig om en fyra, fem stycken under ett år, sällan mer än så. I år: Steve Reich, The Ocean Tango, The Radio Dept. och Flying Lotus. Övriga sex skivor på min lista gillar jag förstås jättemycket allihopa, men inte lika mycket, inte med samma passion och övertygelse om att de kommer att överleva, att jag kommer att fortsätta att lyssna.

När det gäller boklistan känns det intressant nog ungefär på samma sätt: Min kamp, Livdikt, Gamla mästare och Händelser ur den omedelbara verkligheten var böcker som golvade mig, som jag kände berörde mig på ett rent personligt plan samtidigt som jag verkligen, verkligen uppfattar det som intressant, viktig och, ja, stor litteratur helt enkelt. I det sammanhanget kan det också vara värt att notera att både Bernhards och Blechers böcker förstås är gamla böcker, men nya i och med att de givits ut i svensk översättning för första gången just i år.

Sedan är ju förstås det mesta man läser och lyssnar på varje år gamla grejer, ett ständigt sorl från arkiv och bibliotek. Toner och texter som fortsätter att visa upp sig, på nytt eller för första gången - man fångar dem i flykten, tar hand om dem ett tag, för att sedan kanske aldrig mer höra av dem. På något sätt finns de ändå alltid med oss.

Årets skivor

2010-12-31T07:10:00.000+01:00

Steve Reich - Double Sextet, 2x5

The Ocean Tango - The Ocean Tango

The Radio Dept. - Clinging To A Scheme

Flying Lotus - Cosmogramma

Bonnie "Prince" Billy & The Cairo Gang - The Wonder Show of the World

Matthew Herbert - One One

Torleif Thedéen, Roland Pöntinen - Brahms: Cello Sonatas

Hauschka - Foreign Landscapes

Robert Wyatt/Gilad Atzmon/Ros Stephen - For The Ghost Within

Ariel Pink's Haunted Graffiti - Before Today

Årets bästa skiva som kom förra året:

Moritz Von Oswald Trio - Vertical Ascent

Årets böcker

2010-12-31T07:08:00.000+01:00

Karl Ove Knausgård - Min kamp

Johan Jönson - Livdikt

Thomas Bernhard - Gamla mästare

Max Blecher - Händelser ur den omedelbara verkligheten

Mark Fisher - Capitalist Realism: Is There No Alternative?

Friedrich Nietzsche - Samlade skrifter. Bd 5, Den glada vetenskapen : "la gaya scienza"

Claire Colebrook - Gilles Deleuze : en introduktion

Fredrika Spindler - Nietzsche – kropp, konst, kunskap

Jeppe Brixvold - Brott & framgång

David Toop - Sinister Resonance

Årets bästa bok som kom förra året:

John Ashbery - Planisphere: New Poems

Decembermusiken

2010-12-23T23:00:00.000+01:00

Steve Reich - Double Sextet, 2x5

Mattias Alkberg - Soon After Christmas

Hong Kong In The 60s - Places

Ikonika - Contact, Love, Want, Have

Steve Mason - Boys Outside

Shugo Tokumaru - Port Entropy

Joy Orbison - The Shrew Would Have Cushioned the Blow

Saint Etienne - So Tough Deluxe Edition

Brian Eno - Small Craft On A Milk Sea

Robert Wyatt/Gilad Atzmon/Ros Stephen - For The Ghost Within

Decemberlitteratur

2010-12-23T21:37:00.002+01:00

Jeppe Brixvold - Brott & framgång

Fredrika Spindler - Nietzsche – kropp, konst, kunskap

David Toop - Sinister Resonance

Christopher Kullenberg - Det nätpolitiska manifestet

Pär Thörn - Alla platser där du inte läser detta

Inger Christensen - Det målade rummet

John Ashbery - Notes from the Air: Selected Later Poem

Gunnar Björling - Valda dikter Band 1

Elias Canetti - Förbländningen

Carl-Göran Ekerwald - Shakespeare - Liv och tankesätt

Novemberlitteratur

2010-11-22T21:20:00.000+01:00

Friedrich Nietzsche - Samlade skrifter. Bd 5, Den glada vetenskapen : "la gaya scienza"

Claire Colebrook - Gilles Deleuze : en introduktion

Inger Christensen - Det

Viktor Johansson - Game Over

Bengt Göransson - Tankar om politik

Christian Hawkey - Medborgare i

Therese Bohman - Den drunknade

Peter Handberg - Hjärnjonglören, typ

Ung poesi. Antologi 2010

E. M. Forster - A Room with a View

Novembermusik

2010-11-22T21:17:00.001+01:00

Jonathan Richman - O Moon, Queen of Night on Earth

Stereolab - Not Music

Morrissey - Bona Drag [20th Anniversary Edition]

Viktor Sjöberg - Breakfast in America

Originalljudet - Originalljudet

Darkstar - North

Badly Drawn Boy - It's What I'm Thinking Part One: Photographing Snowflakes

Ilya Gringolts, Peter Laul - Schumann Violin Sonatas 1–3

Shackleton - Three EPs

Bryan Ferry - Olympia

Minnets kamp

2010-10-19T10:50:00.004+02:00

Innan jag börjar läsa Min kamp läser jag McCarthys Blodets meridian - en underhållande, hemsk, spännande och intressant roman, ändå griper den aldrig riktigt tag. Jag förstår liksom inte riktigt varför den inte gör det, vad det kan vara som saknas, om det är något i min läsning, någonting jag missar. Om det möjligen kan vara något i själva översättningen eller så? I alla fall: när jag sen tar mig an Knausgård är det så enkelt, så självklart; Jag läser, jag nästan slukar boken, längtar efter att åka hem från jobbet för att läsa... Ytligt sett är Min kamp egentligen varken underhållande eller spännande, aldrig som Blodets meridian - ändå så mycket bättre, så mycket mer läsvärd och givande. Och huruvida en roman (eller för den delen, litteratur överhuvudtaget) är bra eller inte har så väldigt lite att göra med just det - det yttre, det man kan ana sig till via bokomslag och baksidestext, kortfattad info eller en redogörelse för själva handlingen och miljön. Det kan tyvärr vara lätt att glömma bort det ibland. Hur viktig kan då inte mer djupgående diskussioner och litteraturkritik egentligen vara?

Men den där ovanligt självklara tonen i Min kamp är trots allt väldigt speciell, i vilket sammanhang som helst. Det känns verkligen som att Knausgård kommit till en viss punkt och efter det bara vridit på kranen - för att sedan låta närmast hela livet forsa fram; tankarna, minnena - osorterade eller sorterade, upphackat eller kronologiskt - så som man förstås själv tänkt ibland på sitt eget liv, hur små enkla saker - en man som röker en pipa, luften vi andas i ett vinterkallt Stockholm - , hur banala de än kan vara ibland har förmågan att öppna upp hemliga luckor till nästan allt som vi verkligen går omkring och bär på där inne.

Karl Ove ska bli far. Snart, när som helst nästan - ändå måste han bege sig ut mitt i kalla, mörka vinternatten för att promenera till sin skrivarlya och skriva. Om sin egen far, mestadels. Sen fortsätter det bara...

I början går tankarna till Proust, nästan lite väl tydligt i någon blinkning men tidigt erkänner han också hur han under perioder inte bara läst Proust utan, som han säger, druckit På spaning efter den tid som flytt. Och när tankarna och minnena virvlar fram som allra bästa i Min kamp är det också på ett sätt man kan tänka sig inte ens Marcel skulle skämts för. Ibland i alla fall...

Han redogör och förklarar också varför han lyft på fiktionens slöja och valt att skriva som det verkligen är, med alla det rätta namnen och platserna, hur han verkligen inte kunde hitta på just det. Hur han hela sitt liv känt det som om han lagt tillrätta och i sociala sammanhang alltid velat vara till lags. Han upplever det helt enkelt som att ytterligare fiktion bara oundvikligen skulle bli ytterligare tillrättalägganden.

De essäistiska, mer frågande partierna, är avgörande brytningar och bristningar, i de längre, realistiskt berättande delarna. Tankarna om miljöer eller konsthistoria eller drömmar får en brinnande hetta och blir brännande frågor när de färgas och tar avstamp i de ofta väldigt smärtsamma minnesdelarna... Och minnet förändras förstås med tiden, kanske förändras det ännu mer när man skriver om det? Det kanske inte går att re-konstruera? Hur realistiskt man än nu försöker berätta så tar själva konstruktionen vid i slutändan ändå. I en intervju i TV-programmet Skavlan för någon vecka sedan poängterade Knausgård också att det förflutna och minnena av det förflutna förstås aldrig ligger stilla, även om man kanske tror att de lagt sig lite till rätta. Här skulle man ju kunna tänka sig själva skrivakten som det som får det stilla vattnet att brusa upp igen; Att ett målmedvetet, ihärdigt skrivande om det som var också kan förändra själva varandet - det som är - och hur man uppfattar detta just på grund av vad som hänt.

Eller som han också sa i diskussionen med Skavlan: Hur mycket blir kvar av en människa i slutändan, som tycker sig avslöjat det mesta om sig själv, varit hänsynslöst utlämnande i tretusen sidor, sålt 250000 exemplar bara i Norge? Det finns ju trots allt hela tiden någonting kvar därinne. På ett sätt kanske ingen vet speciellt mycket om Karl Ove Knausgård ändå?

Oktobermusiken

2010-10-17T18:30:00.002+02:00

The Ocean Tango - The Ocean Tango

Brahms: Cello Sonatas - Thedéen, Pöntinen

Hauschka - Foreign Landscapes

Moody - Ol' Dirty Vinyl

Saint Etienne Present Songs For The Dog & Duck

Broadcast and Focus Group, The - Ghost Box Study Series 04: Familiar Shapes And Noises

Arvo Pärt - In Principio

Goldmund - Famous Places

Ill Blu - Bellion / Dragon Pop

Kyle Hall - Kaychunk / You Know What I Feel

Oktoberlitteratur

2010-10-17T18:29:00.000+02:00

Karl Ove Knausgård - Min kamp

John Ashbery - Planisphere: New Poems

Cormac McCarthy - Blodets meridian

Anders Olsson - Men så oändligt lätt att svara dig

Magnus William-Olsson - Ingersonetterna

Jenny Wrangborg - Kallskänkan

Martin Högström - Fängelsepalatset

Tomas Lappalainen - Italien

Rolf C Wirtz, Clemente Manenti - Florens

Florens & Toscana

Septembermusiken

2010-09-19T20:05:00.000+02:00

Hauschka - Children

The Advisory Circle / Hong Kong In The 60s - Seasons Change

Stornoway - Beachcomber's Windowsill

FACT mix 178: LHF

The Clientele - Minotaur

The Radio Dept. - The New Improved Hypocrisy

Ducktails - Mirror Image

Ducktails - Ducktails

Arp - The Soft Wave

Autre Ne Veut - Autre Ne Veut

Septemberlitteraturen

2010-09-19T20:00:00.000+02:00

Steve Goodman - Sonic Warfare

Lennart Sjögren - Världskråkan

Anna Hallberg - Colosseum kolosseum

Joar Tiberg & Anna Höglund - Månen blev rädd

Oscar Wilde - Avsikter

Yukio Mishima - Demaskeringen

Ulf Stark & Stina Wirsén - Hallå där inne!

Yasunari Kawabata - Tusen tranor

Göran Ramberg - Påven hade sju barn

Bernt Skovdahll - Förlorad kontroll : den ifrågasatta framstegstanken

Popklassiskt

2010-09-19T14:40:00.003+02:00

Volker Bertelmann aka Hauschka är på gång med ett nytt album - Foreign Landscapes. Smakprovet Children låter fantastiskt och är i sin orkestrering på många sätt en helt ny Hauschka. Det preparerade pianot som varit en så stor del av de flesta Hauschka-plattor har fått ta ett litet steg tillbaka; Numera får istället en hel stråkorkester fylla på och fylla ut och skapa något nytt gammalt fantastiskt upplyftande vackert njutbart. När jag första gången hörde Children tänkte jag - popklassiskt!, att det verkligen är det här som många postklassiska artister haft i åtanke, men misslyckats med när de - i bästa fall - fastnat i ett njutbart loungeträsk. Children är verkligen inte loungemusik, har ingenting att göra med motsatta oljudsexpriment - istället är det klassisk och postklassisk musik i ett fem minuters popformat; vackert, nästan svängigt - och, kan jag tänka mig, lika hemtamt i ett konserthus som i en jukebox. Michael Nyman, Clogs, Wolfgang Amadeus Mozart, The Durutti Column, Vampire Weekends M79, Max Richter, Bell Orchestre, Umebayashi, Gabriel Fauré, Steve Reich, Bang On a Can är namn som passerar när jag verkligen försöker fundera på hur det låter, namn jag av en eller annan anledning kommer att tänka på när jag lyssnar...

Det har kommit fantastiskt mycket bra musik senaste året - där Herberts One One, Moritz von Oswald Trio, Flying Lotus, The Radio Dept., King Midas Sound är bland topparna. Om inte något mycket märkligt händer kommer Foreign Landscapes att vara med där uppe någonstans vid årets slut (precis som, åtminstone, Bertelmanns två senaste varit). Vid tidigare skivsläpp har han sagt något i stil med att han verkligen ville ta lärdomarna från John Cage och placera dem i en popkontext, göra popmusik av dem. I och med Foreign Landscapes får man antagligen plussa på några namn till från både den klassiska musikhistorien och från pophistorien. Kommer att tänka på den gamla Stereolablåten med det talande namnet John Cage Bubblegum: "It's the most beautiful / and it's the saddest / It's the most beautiful / Landscape in the world". Måste förstås ha varit Hauschkas landskap de haft i åtanke...

Is There No Alternative?

2010-08-21T15:00:00.005+02:00

När jag läser Mark Fishers Capitalist Realism: Is There No Alternative? kommer jag många gånger att tänka på Kristian Lundbergs Yarden: En berättelse. Det är ju samma värld de skildrar! Hur olika de än är, hur olika böckerna än är... I sin beskrivning av senkapitalismen och post-Fordismen använder Fisher en mängd exempel från populärkulturen men även många av sina egna erfarenheter och iakttagelser från sin tid som lärare. Hade han läst eller jobbat på Yarden hade han enkelt kunnat använda många av de erfarenheterna också.

Fisher är briljant på att illustrera och tydliggöra samhälleliga tendenser och problem med hjälp av exempel från populärkulturen. Plötsligt förstår man hur han menar. I bloggposten "No I've Never had a job..." tydliggör han arbetslöshetens frustration och politik med hänvisningar till några av The Smiths tidiga sånger. I Capitalist Realism beskriver han skillnaderna mellan gårdagens Fordism och dagens post-Fordism med hjälp av en jämförelse mellan Gudfadern-filmerna och Heat från 1995:

In Heat, the scores are undertaken not by Families with links to the Old Country, but by rootless crews, in an LA of polished chrome and interchangeable designer kitchens, of featureless freeways and late-night diners. All the local color, the cuisine aromas, the cultural idiolects which the likes of The Godfather and Goodfellas depended upon have been painted over and re-fitted. Heat's Los Angeles is a word without landmarks, a branded Sprawl, where markable territory has been replaced by endlessly repeating vistas of replicating franchises.

Kurt Cobains artisteri och agerande får illustrera den postmoderna kultur där, med Fredric Jamesons ord,: "stylistic innovation is no longer possible", "all that is left is to imitate dead styles, to speak through the masks and with the voices of the styles in the imaginary museum". Hur Cobain gav en röst åt den generation som liksom kom efter historien: "whose every move was anticipated, tracked, bought and sold before it had even happened. Cobain knew that he was just another piece of spectacle".

Som mest lika är nog Lundberg och Fisher i sina beskrivningar av den klasskamp som ändå försegår i dagens samhälle: "Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår - och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger ner våra vapen.", skriver Lundberg i Yarden. I sina läsningar av Badiou och David Harvey hittar Fisher precis samma sak: Hur nyliberalismen har fungerat som ett politiskt projekt för att återställa och förstärka makten hos den ekonomiska eliten. Att de senaste tjugo, trettio åren ofta har beskrivits som en post-politisk period men att ett klasskrig i själva verket hela tiden har förts mitt ibland oss - men bara av en sida, de som redan har. "neoliberals were more Leninist than the Leninists, using think-tanks as the intellectual vanguard to create the ideological climate in which capitalist realism could florish".

Med hjälp av Marx och den marxistiska ekonomen Christian Marazzi skriver Fisher om hur "The 'rigidity' of the Fordist production line gave way to a new 'flexibility', a word that will send chills of recognition down the spine of every worker today." Precis de arbetare och de kalla kårar som Lundberg berättar om i sin bok.

Fishers bok mynnar ut i misstanken om att Lyotard och många andra postmoderna filosofer nog hade fel: Den stora berättelsen har funnits där hela tiden och namnet på sagan är förstås Kapitalism.

Augustimusik

2010-08-21T11:26:00.000+02:00

Matthew Herbert - One One

Friendly Noise Magazine 7

Carl Craig, Francesco Tristano & Moritz Von Oswald Live @ Royal Festival Hall, London

Jens Lekman - The End Of The World Is Bigger Than Love

Teenage Fanclub - Shadows

The Magic Numbers - The Runaway

Kode9 - DJ-kicks

Basia Bulat - Heart Of My Own

Peter Broderick - Music For A Sleeping Sculpture Of Peter Broderick

Tindersticks - Falling Down A Mountain

Augustilitteratur

2010-08-21T10:34:00.001+02:00

Max Blecher - Händelser ur den omedelbara verkligheten

Mark Fisher - Capitalist Realism: Is There No Alternative?

Torsten Ekbom - Bildstorm

Henry David Thoreau - Walden

E.E. Cummings - 50 dikter

J. K. Huysmans - Mot strömmen

Anna Rydstedt - Lökvår

Yoshiro Tatsumi - Black Blizzard

Charles Baudelaire - Fanfarlo

William Beckford - Vathek

Händelser ur den omedelbara verkligheten

2010-08-01T13:38:00.003+02:00

Händelser ur den omedelbara verkligheten är en kort, tät och på sina ställen fullkomligt hisnande liten rumänsk roman från mitten av trettiotalet. Blev förstås sugen på att läsa när jag såg att Herta Müller hade skrivit efterordet, att Inger Johansson översatt - och framförallt när jag fick höra att denna roman, och denne romans författare Max Blecher, varit en mycket stor influens för favoriten Cărtărescu.

Och nog känns det som att de befinner sig i samma värld allt, Cărtărescu och Blecher. Inte bara när det gäller hemland, inte bara när det gäller översättare - utan förstås främst när det gäller hur de rör sig, tolkar och vistas i världen, staden och alla de olika märkliga rum de så ofta tycks hamna i; Sakerna, tingen, rummen - hur de framträder och hur bokens huvudperson försöker, ofta kämpar - för att orientera sig och inte tappa fattningen. I Blechers bok för huvudpersonen en kamp mot en, tycks det, ständigt allt starkare yrsel. Som i ett feberrus rör sig den unge mannen genom staden: förvirrad och bortkommen men i partier också begåvad med en ovanligt stor klarsyn. Som med ett barns blick, ibland också med minnet av sin egen barndoms blick, ser han världen annorlunda men kanske också så klart och tydligt att det bara framstår som förvridet och konstigt - för oss som har växt upp, eller för den som inte har feber. Vid tillfällen blixtrar det som till när förvirringen och yrseln plötsligt öppnar sig och orden berättar om andra sätt att se och tänka.

Förutom Cărtărescu och Müller tänker jag till viss del också på Proust och kanske Kafka. Eller varför inte Mare Kandre eller, när det gäller barnets blick, till och med vissa delar av Maria Gripes Elvis-serie.

Jag drömmer att jag sover djupt i sängen som jag gått och lagt mig i. Rummet är detsamma och tidpunkten på natten är ungefär densamma. Om mardrömmen till exempel börjar mitt i natten placerar den mig i exakt samma sorts mörker och tystnad som råder då. I drömmen ser jag och känner min kroppsställning, jag vet i vilken säng och i vilket rum jag sover, drömmen formar sig som en tunn fin hud över min verkliga kroppsställning och över min sömn just då. På det sättet skulle man kunna säga att jag är vaken: jag är vaken, men jag sover och drömmer att jag är vaken. Jag drömmer i det ögonblicket min sömn.

Let's Go Swimming

2010-07-31T11:41:00.012+02:00

Julimusik

2010-07-17T14:00:00.001+02:00

Moritz von Oswald Trio - Live in New York

The Clientele - Jerry

Ariel Pink's Haunted Graffiti - Before Today

Martha Argerich - Argerich Plays Chopin

Edward Williams - Life On Earth

Heathenism#1 - Heathen promo mix nummer 1

Best Coast - Crazy For You

Pop Ambient 2010

Dolphins Into The Future - ...On Sea-Faring Isolation

This Is Head - 0011 (VED-remix)

Julilitteratur

2010-07-17T13:58:00.000+02:00

Kristian Lundberg - Mörkret skulle vara som ljuset

Per Hagman - Vänner för livet

Ann Jäderlund - Dikter 1984 - 2000

Thomas Bernhard - Källaren. En frigörelse

Thomas Bernhard - Andhämtningen. Ett avgörande

Thomas Bernhard - Kylan. En isolering

Thomas Bernhard - Ett barn

Marguerite Duras - Sjömannen från Gibraltar

Akiko Yosano - Trassligt hår

Magnus Florin - Ränderna

Junimusiken

2010-06-16T23:06:00.000+02:00

Joe Claussell - Unchained Rhythms

Scott Hardkiss - Come On, Come On (Joe Claussell Humidity Dub)

Daniel Sun - Moodswings-mix

Tatti - Tall Grass-mix

The Drums - Forever And Ever Amen (Saint Etienne Remix)

Caribou - Swim

DJ Julian - Lions and Tigers and Bears (Disco Mix)

Congotronics Minimix from Crammed Discs

Bonnie "Prince" Billy & The Cairo Gang - The Wonder Show of the World

Ass - Salt Marsh

Junilitteratur

2010-06-16T23:05:00.000+02:00

Eva-Stina Byggmästar - Vagga liten vagabond

Karl Johan Nilsson - Död åt Karl Johan Nilsson

Thomas Bernhard - Orsaken: en antydan

Pär Thörn - Röda rummet (alfabetisk)

Fredric Jameson - The Cultural Turn: Selected Writings on the Postmodern, 1983-1998

Leif Holmstrand - Vid mardrömmens mål

Daniel Möller - Själsliga besvär

Stina Aronson - Tolv hav

Niclas Nilsson - Love me tender

Susanna Alakoski - Håpas du trifs bra i fengelset

Majmusiken

2010-05-21T18:00:00.000+02:00

Flying Lotus - Cosmogramma

Pure Ecstasy - Easy

Moritz Von Oswald Trio - Vertical Ascent

Try To Find Me - Get To My Baby (TBD Extension)

Clogs - Veil Waltz

Saint Etienne - Foxbase Beta EP

David Newlyn - Ancient Lights

Fursaxa - Mycorrhizae Realm

Meth, Ghost & Rae - Wu-Massacre

Madlib - Madlib Medicine Show No. 3: Beat Konducta In Africa

Majlitteratur

2010-05-21T11:40:00.003+02:00

Lars Jakobson - Vännerna

Ann Jäderlund - Vad hjälper det om en människa häller rent vatten över sig i alla sina dagar

Stig Larsson - Minuterna före blicken

Jan Myrdal - Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell

Matsuo Basho - Det väderbitna benranglet

Christina Kullman - Print

Yoshihiro Tatsumi - Good-Bye

Salim Barakat - Sovande rävar i rubiner

Sara Hallström - Torg, korg, eko

Camilla Lundberg - Musikens myter

Stjärnpalatset + läsplatta

2010-05-07T18:03:00.010+02:00

Har läst min första roman på en så kallad läsplatta. Förvirrande och intressant. Under läsningen bestämde jag mig för att föra lite anteckningar - om hur jag under själva läsningen uppfattade läsplattan och e-boken. Vad är det helt enkelt som jag reagerar på? Vad är det som fungerar bra och vad är det jag stör mig på? Och så vidare:

Stjärnpalatset + iRiver Story

- Man måste slå på den!
- Man måste - efter att man lagt sig i soffan! - välja bok, inte föra fingret längs raderna i bokhyllan, ta ut en bok, känna, titta - utan scrolla i menyer.
- Omslaget är fult - precic som hela e-boken i sig... Märk väl: e-boken och inte läsplattan. Eller hur man nu skiljer på det? Vilket man förstås kan göra på ett annat sätt än med pappersboken, hur man där kan skilja innehållet från de olika utgåvorna.
- Man undrar över textstorleken: Vad är inställning och vad är "som det ska vara" - eller förresten: finns det verkligen något sådant längre, någonting "som det ska vara".
- Boken är inte fast eller det är svårt att längre veta om den är fast, och det är eller det kommer att bli svårare och svårare att säga om den bok man en gång införskaffade är den bok som längre är i ens ägo.
- Bokstäverna, sidorna och själva boken är inte längre ett fysiskt objekt med ett fysiskt objekts historia och man kommer aldrig att hitta gamla e-böcker på Myrorna med gamla omslag och gulnade sidor.
- E-bokens text är så att säga perfekt, alltid perfekt rak och aldrig böjd eller böljande över böjda boksidor.
- Sedan efter att man läst några sidor i sin e-bok: vilka sida befinner jag mig nu på egentligen? Hur tjock är boken jag läser? Hur långt är kapitlet jag läser?

- Men läsplattan är faktiskt skön att hålla i...
- Inget trasslande när man vänder sida, man bara trycker på en liten knapp.
- Jag blir dock lite orolig att jag ska trycka på fel knapp och tappa bort mig.
- Och när jag tar paus i min läsning måste jag då slå av läsplattan? Eller kommer den att slås av och kommer jag då att behöva slå på den igen, leta upp rätt bok och rätt sida igen... - innan jag åter igen kan fortsätta med min läsning.
- Kan jag göra markeringar i min e-bok? Och hur gör jag i sådana fall?

- När jag har kommit till sidan trettio ungefär så glömmer jag för första gången bort att det är en läsplatta jag läser på och sjunker in i läsningen av själva texten.
- Läsplattan får oss att ifrågasätta boken och kanske framförallt boken av papper. I och med att vi läser romanen på läsplattan kan vi också för första gången se på pappersboken utifrån vilket gör att vi får ett annat förhållande till pappersboken (tänk: när mänskligheten för första gången fick se bilder av jorden tagna från rymden). McLuhan sa väl också något i stil med att det först är i och med nya medier som vi får syn på de gamla i form av just medier...

- Efter ett femtiotal sidor upptäcker jag att man också kan läsa i vad som kallas för landskapsläge; På bredden istället för på höjden...
- När man läser i landskapsläge passar händernas placering på plattan sämre i förhållande till sidbytningsknapparna...
- När det gäller pagineringen känner man sig fundersam... varför ska den utgå ifrån pappersboken? - eller utgår den från pappersboken? För att e-boken ska bli trovärdig kan den inte vara en andrahandsversion av pappersboken...

- En fördel med att läsa boken på läsplatta är att man kan läsa med bara en hand. Man kan byta hand, vila den ena och använda den andra osv.
- Läsplattan är lättare att hålla i än de flesta inbundna böcker.

- Läsplattan kanske är lättare att glömma bort som objekt än pappersboken. Kanske skulle det kunna göra det lättare att fokusera på själva texten. Kanske har boken länge stått i vägen för själva texten. Varje pappersbok är ett objekt på ett annat sätt än e-boken där alla e-böcker är lika på samma läsplatta. Vilket dock i sin tur skulle kunna göra valet av läsplatta väldigt viktigt.
- Efter sidan sextio eller så kommer jag på att det nog blir en ännu bättre läsning om jag förstorar texten. Vilket i sin tur också förändrar sidorna, läsningen, uppfattningen av texten som bok...

- Ju fler sidor jag läser desto mer uppskattar jag att jag slipper bläddra (så som man bläddrar i en pappersbok). En stadig, trivsam rytm uppstår.

- Oavsett fördelerna och nackdelarna med läsplattan och e-boken så står själva plattan mellan mig som läsare och boken. Pappersboken har jag lärt mig att läsa romaner på i 25-30 år, med läsplattan är jag tillbaka i grundskolan igen.

- Kan man fortsätta läsa boken på papper - eller kommer det då att framstå som en annan bok?

- Hur hållbar är egentligen en e-bok? En pappersbok skapad av fint papper, gediget inbunden har en väldigt lång livstid. Har svårt att tänka mig att man kan använda iRiver-story om några hundra år... Men hur mycket bryr vi oss om det nu? Förlagen bryr ju sig idag inte om att ge ut ordentligt inbundna böcker...

Från och med sida 150 byter jag läsplatta:

Stjärnpalatset + Letto BeBook:

- Sämre!
- Precis som med iRiver Story under den första tidens läsning är det svårt att tänka på texten och inte på läsplattan. Och så i än högre grad med Letton på grund av att jag direkt uppfattar den som en sämre platta.
- Långsam! Tar längre tid att byta sida med Letton. Den gamla texten liksom stannar kvar på sidan en stund på ett mer märkbart sätt än med iRiver Story.
- På Letton finns det ingenting som anger hur många sidor man har kvar av varken bok eller kapitel.
- Knapparna (i Lettons fall knappen) för sidbyte är inte lika praktiskt placerad som på iRiver Story.

- Skönt att ligga ned på sidan med en läsplatta: lätt, praktiskt och skönt att inte behöva bläddra.
- På Letton (även på iRiver?) stämmer inte pagineringen på läsplattan med pagineringen i pappersboken. Trodde att jag hade hundra sidor kvar men hade bara kvar ett trettiotal...

När boken tagit slut drabbas jag av en viss melankoli - både över historiens slut och över själva pappersbokens slut. Och alltså: självfallet inte pappersbokens slut som i pappersbokens försvinnande utan slut som i slutet för pappersboken som, i stort sett, ensam bärare av romanen.

Investigate Witch Cults of The Radio Dept.

2010-04-23T15:27:00.011+02:00

I veckan släpptes då äntligen Clinging to a Scheme officiellt. När jag för någon vecka sedan recenserade skivan i Friendly Noise Magazine 4 avslutade jag min recension med att beskriva hur skivan mynnade ut i en känsla av osäkerhet, en osäkerhet som får en att vilja fortsätta lyssna. Och nog har jag lyssnat allt... Längesedan jag spelat ett album lika många gånger, om och om igen, som Clinging to a Scheme. Man får nog nästan gå tillbaka till nittiotalet för att hitta nåt konkurrerande. Var ligger då attraktionen? Det finns förstås det uppenbara: tilltalet, melodierna; vemodet och upprymdheten. Men den där osäkerheten som ger upphov till en vilja att någonstans försöka förstå, någonstans få veta mer, finns fortfarande kvar.

I min recension drog jag också en parallell, eller en antydan till en parallell, till den musik som ibland betecknas som hauntologisk (Ghost Box, The Caretaker etc.). Delvis på grund av att The Radio Dept. nämnde att de gillade Ariel Pink och hans produktioner (en artist som ibland nämnts i hauntologiska sammanhang), delvis som ett sätt att försöka förstå: känslan av uppsprucken, sönderfallande nostalgi, den proustianskt drömlika karaktären som åkallar minnet av den dröm som var - är det någonting som påminner om den känsla som till exempel The Advisory Circle och Belbury Polys musik skapar? Och så vidare...

Man kan kanske tycka att diskussionerna om "hauntologisk musik" börjar ha gått lite väl många varv nu men - bara för att ta nåt exempel - så sent som den 1 april i år annonserade The Wire: "The Wire Salon, Revenant Forms: The Meaning Of Hauntology" där Mark Fisher (k-punk) och kompani diskuterar: "the uncanny quality of so much contemporary audio, from spektral disco to dubstep, Hypnagogic pop and beyond". Själv har jag ännu inte lyckats sluta spela mina skivor från varken Ghost Box eller Hyperdub.

Termen hauntologi (eller kanske hemsökologi) lanserades mig veterligen för första gången av Jacques Derrida i hans bok Marx spöken. Boken skrevs mycket som ett svar på Fukuyamas bok Historiens slut och den sista människan utgiven 1992. Där lanserar Fukuyama efter kommunismens fall just en historiens slut där den liberala demokratin och kapitalismen är segraren och teorin om att det inte kommer att inträffa några fler stora idéstrider.

Men!, man var rädd för det kommunismens spöke som gick runt i Europa när Det kommunistiska manifestet skrevs (1848) och som Derrida skriver:

Många är de som idag, nästan ett och ett halvt århundrade senare, över hela världen, tycks lika rädda för kommunismens spöke, lika övertygade om att det bara handlar om ett spöke utan kött och blod, utan någon reell närvaro, utan effektivitet, utan aktualitet, men denna gång ett spöke som påstås vara förgånget. Det var ju bara ett spöke, hör man överallt idag, en illusion, en fantasm eller en vålnad. En lättnadens suck som ännu är orolig: Låt oss handla på så sätt att framtiden inte återvänder!

Det är förstås en delvis annan tid idag än det tidiga nittiotalets då Derrida och Fukuyama skrev sina böcker men den kapitalistiska hegemonin är inte bruten (även om sprickorna bara tycks bli svårare att dölja). Hauntologin är också, delvis, en del av själva den hegemoniska strukturen. Derrida igen:

I det ögonblick då en ny världsordning försöker inrätta sin nykapitalism och sin nyliberalism, har ingen förnekelse lyckats göra sig kvitt alla Marx spöken. Hegemonin organiserar ständigt undertryckandet och alltså bekräftandet av en hemsökelse. Hemsökelsen är en del av strukturen hos varje hegemoni.

The Radio Dept. talar ju också på Clinging to a Scheme helt frankt om att vi borde förstöra det kapitalistiska systemet, i intervjuer om att de inte vill ha några moderater på sina spelningar. På Freddie and The Trojan Horse sjunger de om "Freddie, one day All of the workers that you led astray Will make you pay". Valdagen? Innan dess ska de dock hinna släppa en till singel, sägs det, på snarlikt politiskt tema, The New Improved Conspiracy.

Aprillitteraturen

2010-04-22T10:40:00.000+02:00

Johan Jönson - Livdikt

Martin Engberg - Stjärnpalatset

Stig Larsson - Likar

Thomas Mann - Döden i Venedig

Andres Lokko - Andres 1989–1998

Jacques Derrida - Marx spöken : skuldstaten, sorgearbetet och Den nya internationalen

Eva Ström - Kniv och flod

Göran Greider - Katterna kommer in från mörkret

Virginia Woolf - London

Christopher Isherwood - Världen om aftonen

Aprilmusik

2010-04-22T10:39:00.001+02:00

Clogs - The Creatures in the Garden of Lady Walton

Roj - The Transactional Dharma of Roj

Mark Capanni - I Believe In Miracles

Ikonika - Sahara Michael / Fish

Daniel Sun - Fun To Be Had Mix

The Crêpes - What Else?

John Baker - The John Baker Tapes Volume 1

Jonas Reinhardt - Jonas Reinhardt

Chicagojazzen - 18 år i en ruttnande kropp

The Wild Swans - Disintegrating

Livdikt

2010-04-15T11:10:00.002+02:00

Johan Jönsons förra bok Efter arbetsschema utnämnde jag till 2008 års näst bästa bok, endast slagen av Cartarescus högra vinge. Efter en lätt forcerad genomläsning känns hans nya, alldeles pinfärska, Livdikt nästan lika bra. När det bara gått någon dag sedan jag läste klart den känner jag också hur den liksom sakta jäser och växer till sig när den fått lägga sig lite mer till rätta. Framöver, efter delvisa omläsningar, ytterligare förskjutningar, fler glipor, referenser, tillmälen - andras läsningar!, uppläsningar! - tvivlar jag inte på att den kommer fortsätta att växa.

Innan man ens börjat läsa noterar man att den verkar ha en del likheter med Efter arbetsschema, eller bara för att den nästan är lika tjock tänker man att det säkert på många sätt är en favorit i repris eller i alla fall någon slags upprepning av det vinnande konceptet. Och ja, visst känner man igen sig: Vissa partier av Livdikt har klara likheter med den dagboksform som stora delar av Efter arbetsschema hade. Den huvudsakliga delen av Livdikt har dock formen av en slags utfrågning, pendlande i sin karaktär någonstans mellan förhör och intervju, där författaren, eller författarens alter ego, är den som ställer de frågor som texten sedan försöker svara på. Mycket är sig dock likt i Jönsons värld: arbetet och arbetslösheten, våldet, äcklet och förnedringen. Mycket är bekant, inte bara från Efter arbetsschema, utan även från hans tidigare böcker.

Kunde låna ett recensionsex av Livdikt under någon dag, hade en dag ledigt och bestämde mig för att ta mig igenom hela boken i närmast ett svep. Man kan fråga sig om man verkligen ska läsa så snabbt, om man inte ska vara mer försiktig, tänka lite mer på vad man läser istället för att bara mala igenom hela tegelstenen sådär under en dag. Men jag gillar verkligen det lässättet: snabbt, koncentrerat, vilket i det här fallet ibland skapade en närmast hypnotiserande effekt; Sen får det smälta, sen kan jag gå tillbaka och läsa om...

Under läsningen satte jag ett kryss uppe i hörnet på vissa sidor i boken. Vet inte alltid i efterhand exakt varför men något var det där som jag gillade, reagerade på eller tyckte var intressant och viktigt. I slutändan kan man nog se det som min subjektiva läshistoria gällande Jönsons Livdikt och hur jag försöker göra den till min. Här följer sidorna, några raders citat med efterföljande försök till förklaring:

sid 54
”Stockholm är nu en plats som inte längre har någonting intressant att säga, men som ändå omringar en på kusligt sätt.”
”En känsla av spökaktiga och fientliga hybridfigurer, en dominant legering av narcissistisk borgerlighet och juridisk person, utrustade med förenklade f-skattsedlar och blint hobbeska begär.”

I Livdikt har Stockholm någonting väldigt kusligt över sig. Instängt, avstängt och svårt att både vara i och ta sig ut ur. Det kusliga är också spöklikt, hemsökt och skrämmande. (Läser just nu också Marx spöken av Derrida och kan fortfarande inte sluta lyssna på skivorna från Ghost Box. Här finns säkert mer än ett samband att fundera över.)

sid 64
”Jag går ut och går. Det är en gråmulen dag, dimma, duggregn i luften. Det driver omkring svaga vindsjok, tunna, glesa, som avhängda rester av starkare blåst, nu någon annanstans. Var är det här någonstans? I området kring Vinterviken, där jag bor.”

Jag och och Johan Jönson rör oss i samma värld, hans skildringar av närområdena, duggregnet och promenaderna blir omöjliga att inte känna igen sig, bli berörda av, följa med i...

sid 69, 70
”Viktigt för mig nu att sluta hoppas. Jag måste sluta hoppas, annars går jag under. Hur? Som ännu en sekvens som det inte går att tala om, som det inte är lönt att tala om. Varför inte? Sådant är moduset för ett zoembient liv, detta diffusa, odramatiska, istället för representation och liv.”

I Efter arbetsschema introducerade Jönson termen zoembient. En förklaring av ordet finns också i Gläntas Framtidsencyklopedi (Glänta 3.08). Där beskrivs termen som "poetisk livsform", och en sammansättning av zoe (diffust flämtande liv), zombie (någonting (skenbart?) dött, dödat, inte riktigt levande, som ändå hemsöker det som konstituerat det) och ambient (engelska för omgivande, i otaliga landskapssuffix; också rytmiserade ljudlandskap, estetiska genrer). "Mycket svårt att utplåna". Ordet återkommer flera gånger i Livdikt. Anar även här ett viss samband, eller i alla fall, några sammankopplingar, med Derridas hauntology.

sid 119
”Jag blir äldre, det är bara det. Det har gått oerhört fort, trots att det har varit så tråkigt och händelselöst. Jag förstår det främst som en ren räkneoperation (jaha, redan så många år, så lite kvar), men också av kroppens förändringar, försämringarna. Och av att stadens utseende förändras, byggnaderna, fasaderna. Inglasade gallerior, stängda kontorskomplex, exkluderande bostadsrätter.”

Kroppen och staden går in i varandra. Staden tar sig in och påverkar kroppen, kroppsfunktionerna, kroppens möjligheter att röra sig, förflytta sig och verka. Känslan är att platsen man har att röra sig på hela tiden blir mindre, det blir trängre, privatiseringar och kommersialiseringar stänger in och stänger ute.

sid 126
”Upp längs norrlandskusten. Till Örnsköldsvik. Till Luleå. Vara i Luleå. Till Haparanda. Söka upp den ensliga platsen där Verner Boström levde, skrev, var försvunnen. Stanna en tid där.”

Luleå är min gamla hemstad. Verner Boström är den mycket märklige diktaren från Haukijärvi. Skrev ett dussintal diktsamlingar som han tryckte, gav ut och sålde själv. 2006 gav Black Island Books ut en samling med hans dikter. En bok som Johan Jönson i en artikel i Dn, valde som "typiskt 00-tal"! Boström är fixerad vid tiden. Alla hans dikter handlar om tiden, hans samlingar heter sådant som: Och tiden och tider lyster tid åren, I tider med tiden lyser i tider och I tider och åren lyser tiden...

sid 137
”Jag skriver: Att drömma kollektivt, om demokratisk trancendens, d.v.s. horisontell spridning, har alltid varit rationellt och konstituerande för det förnuft jag anslutit mig till.”
”Du har anslutit dig till vänstern? Ja, eftersom det bara är vänstern som kan ha en sån verklig kollektiv utopi, för alla, utan undantag.”

Livdikt är förstås en mycket politisk bok men det är inte så ofta som boken blir så tydligt politisk som här; där drömmen om kollektivet på ett så självklart sätt också blir drömmen om befrielse och frihet.

sid 144
”Vi fann en gammal eka under några lövruskor, satte den i vattnet och la oss ner tvärs över durken, lät båten driva som den ville. Där låg vi, tittade upp på himlen, sa ingenting.”

En del av ett mycket fint betydelsefullt barndomsminne, några gånger i boken återkommande, om en eka, en tjärn, en vän och en känsla av harmoni.

sid 292. 293
”Men när jag gick runt i stan, i olika delar av stan, på jakt efter nånstans att bo, vad som helst, så stod det klart för mig hur inmutad den är. Varje kvadratmeter är inmutad. Jag behövde inte mer än sju åtta kvadrat att bo på. Men det gick inte att hitta någonstans. Det var omöjligt. Allt var stängt, låst, upptaget, inmutat, stumt. Redan då. Ingenstans kunde jag komma in. Ingenstans. Och? Den känslan har jag nu igen. Att stan är sluten. Trots att du nu har bostad? Ja. Det är den enda plats jag har i den här stan. Resten är stängt, stumt, fientligt, ointressant. Det gäller väl alla större europeiska städer, inte bara Stockholm? Det är möjligt. Men eftersom den svenska statsapparaten är så välorganiserad, accepterad, ja, internationaliserad och relativt friktionsfri, så blir konsekvensen så monolitisk, utan sprickor, veck, luckor.”

Diskussionerna om Stockholm som en avspärrad och stängd stad fortsätter; Inga sprickor, veck eller luckor... - Kan det vara vad som skiljer Stockholm från, säg, London?

sid 326
”privatiseringen, den kapitalockulta expropieringen, av allmännyttan. En av styrelsemedlemmarna i områdets bostadsrättsförening, en anonym, lägre tjänstemannatyp, går runt och försöker övertyga om att det är en självklarhet att köpa, inget att ens diskutera, en rättighet, gränsande till skyldighet.”

Privatiseringarna som hela tiden gör staden mindre, trängre, för de som inte har...

sid 338
”ingen roman (inte heller Buddenbrooks, Krig och fred, Utvandrarna, Invandrarna) existerar som kan mäta sig med The Wires kollektivromanska kvalitéer.”

Ja, här tror jag allt han faktiskt kan ha rätt...

sid 362. 363
”liksom rörande att läsa Weiss Notisböcker; en sån författare är inte längre möjlig, ja, otänkbar. Som om moderniteten var lika avlägsen som medeltiden eller renässansen. Samtidigt anteckningsformen som en hypersamtida hybriditet i flytande form”

Modernismen som en lika avlägsen omöjlighet som medeltid eller renässans trots att det bara var en trettio, fyrtio år sedan... Och, om man så vill, en utopi lika avlägsen som, säg, antiken.

sid 412
”idag har jag varit i arbetsrummet från morgon till eftermiddag. Jag skrev om zoembienta landskap. Jag skrev också om att jag inte längre kan motivera mitt skrivande med att inte fråga efter motiv”

Det zoembienta livet har här blivit till ett zoembient landskap.

sid 528, 529
”Han tog med sig barnen i ekan och rodde ut på tjärnen. Ja. Det var i slutet av augusti, en solig, lugn, dag vattnet stilla och blankt tjärnen hade en gång bildats efter gruvbrytningen…. tycktes vara utspridd mellan träden… inne i skogen, en gammal cementkonstruktion omöjlig att avgöra vad den kan ha som i Stalker, tänkte han. Tjärnen på sina ställen knappt mer än en halvmeter djup aldrig mer än en dryg meter enochenhalv, som i ungarnas World of Warcraft-spel… landskapet tjärnen."

Tjärnen från barndomen återkommer. Numera mer Tarkovskij och dataspel än harmoniskt barndomsminne. Att landskapen åkallas likna ett visst dataspel kan vara en del i det zoembienta. Jönson refererar till barnens World of Warcraft-spel på ett sätt som jag känner igen från min eget sätt att referera till min barndoms dataspels-miljöer.

sid 553
”Det gör sig
en oåtkomlig plats i
och runt bålensom svald
irrelevant sorg”

Vid sida 534 övergår den dagboksliknande intervju- och diskussionsformen till något som liknar mer regelrätta, kortare dikter. (Om än till en början med oroande, distortion, i nederdelen av sidan, från vad som mycket tycks vara utklippta tidningsrubriker och liknande.) Ofta svindlande vackra, ibland nästan Björlingska i sin intensitet. För mig samlingens höjdpunkt och något av det allra bästa Jönson skrivit.

sid 605
"Vacker, oren, enkel
Utan särskilda färgerSom
Soltorkade insekter
Mellan fönsterglas
Det är inte du
Men också-du"

Kan för en stund tänka tanken att de kanske skulle ha givits ut för sig i en egen samling, och vilken bok det hade blivit.

sid 639
”Den som färdas länge i bil
lyfts till slut av vägarna,
deras magiska monotoni,
deras rhizomatiska sträckningar
genom skogen, åkrar
och utspridda samhällen
under okända stjärnor.
Redan tio på kvällen
är i stort sett hela Sverige
nedsläckt och okänt. Det är
därifrån jag kommer,
och dit jag vill återvända.”

I dess dikter också en strimma ljus, hopp, subtilt, men i kontrast med övriga texters mörker skapar de en lätt hisnande känsla.

sid 711
”Jag satte mig i den gamla blekta och nötta kanoten och paddlade ut på den World of Warcraft-liknande tjärnen. Det var som mitt emellan årstider, inte riktigt vår eller sommar, varken höst eller vinter. Vattnet låg mörkt, klart och stilla, vissa partier var krusade av svag vind.”

Någonstans blir det zoembienta(?), dataspels-landskapet och barndomsminnena samma, eller det finns en längtan efter harmoni, efter att bli sams, där allt får plats.

sid 712
"[kryp, baggar, glimrande skal, rör sig, vankar, längs med marken, omkring, på väg mot nya äventyr]"

Game Over

2010-04-09T11:28:00.003+02:00

Ofta brukar jag läsa data- och tv-spelsrecensionerna i både Dn och Svenskan. Sen brukar jag rätt ofta också diskutera data- och tv-spel med en del av mina vänner. Däremot brukar jag aldrig spela data- eller tv-spel. En gång i tiden ägda jag en Commodore 64, jag hade till och med diskettstation, en sån där för 5 1/4"-disketter. Under en stor del av åttiotalet var spelandet på C64an (nån gång även på nåt Nintendo eller till och med en Amiga) ett av mina stora fritidsintressen (tillsammans med rollspel och serietidningar). Efter åttiotalets slut har mitt data- och tv-spelande inte existerat mer än som enstaka tillfällen, oftast hos vänner och bekanta; Antalet spel jag spelat de senaste tjugo åren kan nästan räknas på den ena handens fingrar: har spelat en del Fifa fotboll i några turneringar mot några vänner, nåt skateboardspel, nåt bilspel på någon fest etc. Någonstans tycks helt enkelt inte mitt intresse räcka till: jag läser gärna, minns, diskuterar men att orka ge sig i kast med saken, investera i tid och pengar, nä då ser jag hellre en film, eller lägger mig hellre i soffan med en bok.

Ett sådant där ändå ganska tvärt avbrott ifrån något som var en så stor del av ens uppväxt skapar förstås en viss nostalgi och en viss längtan, kanske inte så mycket efter spelen som en längtan efter själva den entusiasm man minns att man som tioåring så lätt kunde uppbåda. Därav ska nog recensionsläsandet och diskussionerna i hög grad ses som just det - en diskussion där man ibland lyckas snudda vid just entusiasmen, inte vid själva spelen. Därav stannar det också där någonstans, eftersom själva spelandet i sig inte längre är det viktiga. Här finns det också en del paralleller till både rollspel och serietidningar av superhjältesort; Jag gillar det, jag kan bläddra i, läsa om, prata om - då och då, vid enstaka tillfällen, tillfälligt ägna mig åt det - men aldrig ta mig tid att verkligen hänge mig åt något av det. (En del skulle antagligen kalla det att växa upp.)

Men man blir aldrig riktigt av med det - världen och världarna man spenderade en så stor del av sin i uppväxt i, självfallet har de format en; Antagligen en stor anledning till att man känner ett visst behov att bearbeta saken... Det är nog också just de världarna och inte historierna eller själva spelandet och läsandet som man ibland längtar efter, nästan som man kan längta hem, längta till Norrbotten eller längta efter sommaren.

Precis som när jag tittar på en deckare idag är det sällan dramaturgin eller själva historierna som får det att gripa tag, som får mig intresserad, allt som oftast flyger tankarna iväg någon annanstans: de där kläderna, lägenheterna, utsikten, den där grannen som bara går förbi och hälsar, människorna på den där baren som bara skymtar förbi: vad gör de när scenen är slut, när kameran vandrat iväg, efter eftertexterna?; Ofta är det inte längre handlingen som är det centrala utan det som sker i utkanten, det som bara skymtas, anas, aldrig riktigt förklaras... Någonstans får detta också just därför fortsätta leva och kanske till och med oroa - efter seriens slut, efter spelandet...

Marslitteratur

2010-03-21T12:45:00.001+01:00

Don DeLillo - Point Omega

Wislawa Szymborska - Här

Italo Calvino - De osynliga städerna

George P Pelecanos - Nattlig skörd

Paul Auster - Mannen i mörkret

Bengt Emil Johnson - Aftonsånger

Owen Hatherley - Militant Modernism

Ola Nilsson - Hundarna

Johannes Heldén - Science Fiction

Ingrid Kallenbäck - Känsel